Fjällfloristik i Abisko

Nu ska vi se, vart var jag på väg? Till Abisko var det, ja. Ni får ursäkta, jag har jobbat heltid på herbariet i Stockholm och sedan suttit till sena kvällen på universitetet för att göra om mitt masterarbete till en riktig vetenskaplig artikel och skicka in för publicering. Den skickade jag äntligen in förra veckan, var lite skakis i knäna allt. Sedan tre veckor tillbaka ockuperar jag Lennarts bäddsoffa och gör praktik på länsstyrelsen i Jönköping. Jag har fått inventera jätteloka i Västanå naturreservat och just nu pysslar jag med fältgentianaprojektet.

Nåväl, till Abisko kom jag fram på sena eftermiddagen lördagen den 18 augusti. På väg till vandrarhemmet träffade jag Kaj, som också skulle läsa kursen. Vi loggade in, höll jag på att säga, checka in heter det, och gick och handlade. Jag fick bo i ett av rummen med sex bäddar tillsammans med Kaj och Benjamin, och senare på kvällen träffade vi Marianne och Lovisa som blivit placerade i rummet bredvid (kan tyckas ointressant vilken säng jag sover i, men tro mig, det kommer att bli en viktig detalj). Ringde mamma och började grina för att jag saknade Annelie.

Vandrarhemmet där vi fem, och senare också Hassan, bodde, låg vid stationen Abisko Östra. Nästa station heter Abisko turiststation, där det finns både camping och hotell. Däremellan ligger forskningsstationen, där vi hade våra föreläsningar. Första dagen var det introduktion till Abiskoområdet, lite fjällekologi/geologi och vi fick lära oss nyckla (fast det kunde jag ju rätt så bra redan). När vi gick ut för att testnyckla kom Sture förbi, det var ett roligt sammanträffande. Han höll på med sitt masterarbete och bodde på forskningsstationen. Vi bestämde att vi skulle fika på kvällen. Medan jag väntade på att klockan skulle slå bestämd tid, gick jag ner en sväng till Torneträsk.

Måndagen bestod också den bara av föreläsningar, men på kvällen körde Hassan med mig, Lovisa och Marianne till Silverfallet. Det regnade rätt bra, men vilket häftigt ställe! Nordlåsbräken (Botrychium boreale) var en trevlig överraskning.

På tisdagen var det dags för den första exkursionen, som skulle ta oss till Paddus, en gammal offerplats för samerna. Stigningen var ingenting med vad som komma skulle, men visst blev man lite andfådd. Dock var man mest glad över att få vara ute hela dagen. Vi nycklade fräknar och lumrar och ett par fjällvråkar tyckte att vi var alldeles för nära. Jag var färdig rätt snabbt så jag gick och letade efter dvärgtätört istället. Det blev en del självupptäckande vid en liten sjö, ungefär halvvägs, där jag fick se tre nya starrarter, huvudstarr (Carex capitata), hårstarr (C. capillaris) och borststarr (C. microglochin). Och när jag säger nya, menar jag naturligtvis arter jag själv inte sett förut. Från Paddus kunde vi se Lapporten, och på det lilla berget hittade vi en hel del bräckor, vilka är ett vanligt släkte i fjällen.

När vi kom tillbaka ner stötte vi på en raritet, mångfingerört (Potentilla multifida). Jag hade aldrig hört talas om den förut, men det visade sig att den var fridlyst och bara hittats på några få platser i Sverige. Från Abisko fanns det dock flera fynd, såg vi sedan på Artportalen. Något som var ännu roligare var att jag hittade en ännu större tuva precis utanför vandrarhemmet. Den hoppas jag att ägarna vet om!

Dagen efter följde vi Rallarvägen från Björkliden norrut till Tornehamn vid Torneträsk. Dagen blev nästan fri från backar, men inte från trevliga botaniska upptäckter. Dagens bästa var ju helt klart taggbräken (Polystichum lonchitis) och finbräken (Cystopteris montana). Vi besökte även rallarkyrkogården där många rallare från förra sekelskiftet ligger begravda, alltså de som arbetade med och runt järnvägen från Kiruna till Narvik.

Torsdagen var vi lediga, så Hassan körde iväg med mig, Lovisa och Marianne igen, men denna gång till kanjonen vid turiststationen. Inte behöver man åka ända till Grand Canyon, inte. Vi gick också upp till utsiktsplatsen över det lilla deltat, där det är fågelskydd under sommartid.

Nästa dag var det dags att bestiga Njullá och Slåttatjåkka, två av de högsta topparna i området. Turligt nog för mig hade vi ju botaniktempo, så det blev en hel del små pauser längs stigningen. Dagens miss var att vädret sagt uppehåll, så jag hade inte tagit några regntäta kläder. Men vi gick rakt genom molnen och där var det minsann inte torrt. Stackars Kroken blev lika fuktig som jag själv. Det var både läskigt och spännande att gå över alla snölegor, men det var rent fruktansvärt att gå ner igen. Det är ett under att jag inte trillade.

Lördag kan man tro ska vara ledig dag, men inte om man läser en intensivkurs i fjällfloristik. Tillbaka i föreläsningssalen introducerades vi för fjällens gräs, halvgräs och tågväxter. Äntligen! Lovisa och jag gick efter övningsnycklingen till Naturum vid turiststationen och frågade om de möjligtvis kunde visa oss lappfelan, en mycket sällsynt orkidé som bara finns i Abisko nationalpark. Där var det dock tvärnej, det hjälpte inte att vi sa att vi läste floristikkursen. Vi gick och slötittade längs kanjonen, men såg som kanske väntat ingen lappfela. Sture bjöd på kvällen på finmiddag, det vill säga risotto. Jag älskar risotto.

Min favoritexkursion kom att bli på söndagen, vi åkte till Kärkevagge, inte jättelångt från Riksgränsen. Kärkevagge är en dalgång som slutar i Trollsjön, som en bra dag har det längsta siktdjupet av alla sjöar i Sverige. Den här dagen var det dock mycket snö och is kvar, så det blev inga 34 meter. Vad som också karaktäriserar Kärkevagge är några av de enorma stenblock som transporterats dit av inlandsisen.

Den sista exkursionen, som var repetitionsexkursion, gick vi tillbaka till rallarkyrkogården, men istället för att fortsätta till Tornehamn gick vi över berget och tillbaka till Björkliden. Den här dagen hade jag lyckligtvis tagit rätt kläder. Till och med stövlar. Det var så skönt att vi inte hade behövt klättra och ha oss i stekande sol hela veckan.

Resten av veckan ägnade vi oss åt inventeringsteknik. Jag, Lovisa och Anna tittade på vad det fanns för ruderater vid järnvägen. Har för mig att vi kom upp i över 80 arter (inklusive icke-ruderater). Även om resultaten var lite otydliga, var det en fröjd att titta på allt fint som växte där. Näst sista kvällen öppnade vi alla plånboken och åt middag på Abisko Mountain Lodge. Jag åt risotton. Efterfesten hade tema Hitta jordranunkeln (som jag sett på Artportalen), men det misslyckades. Tillbaka på vandrarhemmet såg jag att Lennart ringt, så jag smsade tillbaka och frågade om det var något särskilt. Ja, det var det. Blir man inte lite orolig då?

Efter alla redovisningar, kvällen innan tentan, gick Lovisa, jag och Kaj tillbaka till den lilla sjön vi rastat vid föregående vecka när vi gick till Paddus. Höjdpunkten blev faktiskt zoologisk snarare än botanisk – tre hökugglor som satt och stirrade. De var så himla roliga när de rörde på huvudet upp och ner och fram bak i cirklar. Fjällvråkarna klagade över vår närvaro igen.

Ringde Lennart när vi kom tillbaka. Visade sig att han gått och brutit foten. Det var ju väldigt osmart gjort tyckte jag. Annelie och mitt äventyr med hjulbenta Lennart kommer väl upp här… i sinom tid.

Sen var det ju det här med våra rum på vandrarhemmet. När Kaj och jag betalade vid incheckningen fick vi höra att vi skulle behöva byta rum och hus sista natten eftersom det skulle börja en ny då kurs och de eleverna skulle sova i våra rum. Fine. Men sen började problemen. Innan det sista bytet fick vi byta rum tre gånger, för att ägarna inte verkade ha någon kommunikation mellan sig. Hade de varit smarta hade de placerat oss alla i samma rum från första början och därmed kunnat ta emot gäster  utan problem som inte bokat rum i förväg. Hade vi inte protesterat hade vi fått flytta ännu fler gånger. Det var riktigt jobbigt. Är man som jag känslig för bar hud måste jag faktiskt också nämna att den äldre ägaren, som sköter bastun, verkligen inte är det. Tittade ut genom fönstret vid fel tillfälle en gång.

Så kom tentan och kursens sista dag. Det gick väl ganska bra får man säga, fick reda på senare att jag spikat den. Lovisa, jag och Marianne hade bokat samma tåg hem, men jag hade varit snålis och bokat sittplats, medan Marianne och Lovisa skulle få ligga ner och sova. I Gällivare gjorde det lite ont igen när jag tittade upp på Dundret, men snart fick jag annat att tänka på. Tre polska pojkar som luktade väldigt starkt av svett klev på och satte sig bredvid och framför mig. Det där vande sig dock näsan vid snart och han som satt bredvid mig visade alla bilder han tagit under deras vandring i Sarek.

Det var obehagligt att åka söderut efter en av de bästa månaderna i ens liv. Natten var mörk och fjällen var borta. Men snart fick jag se Annelie igen och vi åkte ut på mer äventyr.