Herregud, vilken tur att vi tillslut kom iväg igår. Idag har jag så ont i benen, men oj vad värt det det är. Tur att vi var två som reste, vi höll koll på varsin sak (typ tåg och karta), så vi kom fram helskinnade, hehe.
Först ut var Slash med kompband. Lite synd att han mest höll sig på andra sidan scenen av var vi stod, men eftersom vi stod på andra raden såg vi ganska bra i alla fall. Skön stil har han.
Slash.
Sedan spelade Bullet for my Valentine. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dem, bra musik men med sångarens röst blir det liksom bara nej. De och många liknande band är som en mellanlandning för de som tidigare lyssnat på pop men börjat gilla metal. Som The Rasmus var för mig, haha (om jag tyckte The Rasmus var hårt kan ni ju tänka er vilken mesmusik jag lyssnade på innan). Men de spelade i alla fall den låt jag tycker bäst om.
Michael Paget och Michael Thomas i Bullet for my Valentine.
Första gången jag kom i kontakt med Skunk Anansie var när en tjej gjorde Skin och Weak på Sikta mot stjärnorna när jag var liten, haha. De var hur som helst jättemycket bättre live än på skiva. Och jag tror att hon vet att hon ser läskig ut när hon “ler”. Något mer jag lärde mig av dem är att man kan äta upp sin gitarrist och gå på publiken.
Skin i Skunk Anansie - en cool kvinna.
Sen äntligen kom Volbeat. Studsa är vad man vill göra hela tiden. Roligt att de körde Danny & Lucy, det är en av mina favoriter med dem. Och jag hoppas att ni har lyssnat på den efter mitt musiktipsinlägg tidigare!
Volbeat.
Sen äntligen äntligen var det dags för Rammstein. För mig var det första gången jag såg dem och jag kan ju inte säga att jag är besviken på showen, precis. Fantastiskt roligt. Fantastiskt bra. Fantastiskt häftigt.
Paul i Rammstein blåser eld.
Paul, Till och Richard blåser mycket eld.
När det hela var slut vandrade vi täckta av skum och konfetti tillbaka till tågstationen. Jag hade då inte varit på toa på nio timmar och när jag vaknade i morse hade jag inte ätit på 17 timmar. Trots det var jag inte så hungrig som jag skulle kunnat vara. Man lär väl sig att strunta i sin kropps basbehov när man är på konsert. Och det är faktiskt mödan värt. Fråga Luvan, hon var ännu värre däran.