Den 4 maj gav jag mig ut på en resa dit jag aldrig varit förut. Lyckligtvis hade jag en bra guide. Eller två, totalt sett. Med packning både på rygg och på mage styrde jag kosan till landet med klockor och choklad för att hälsa på Marion och Anja.
Marion hämtade mig på flygplatsen i Zürich. Eftersom det var ganska sent sparade vi det fortsatta reseplanerandet till morgonen efter. På något konstigt vis hade jag sedan vår baltikumresa lyckats glömma bort hennes fantastiska förmåga att planera resor, och häpnade över hur fort vi helt plötsligt hade fixat biljetter och boende efter att ha valt mellan ett par destinationer lämpliga för vandring. Så, strax efter lunch tog vi tåget mot Sion i Valais, i södra delen av landet. På vägen dit kom jag att tänka på Matterhorn och frågade Marion om inte det låg i Schweiz. Jo visst gjorde det det. Och eftersom vi hade biljetter som lät oss åka hur mycket vi ville under en dag, bestämde vi oss för att ta en liten omväg. Så istället för att byta till Sion i Visp, åkte vi till Zermatt.
Tåget mellan Visp och Zermatt hade onekligen stora fönster. Tacksamt när det fanns så mycket fint att titta på. Konduktören såg rätt sur ut, men när han kontrollerade våra biljetter kläckte han ur sig ett Tip top! På vandrarhemmet i Sion blev vi uppgraderade från ett 4-bäddsrum till ett 2-bäddsrum med eget badrum, minsann.
Nästa morgon fortsatte Marion att imponera och hittade en slinga att gå, vid namn Bisse de Clavau, från Sion till St. Léonard. Den tog oss förbi vinodlingar, upp på bergen, in i lövskog, genom bergen, in i barrskog och slutligen ner i dalen igen. När man inte kan ett område är det dock lätt att gå fel. Det gjorde dock inte så mycket att vi gjorde det, för vi hamnade uppe vid Château de Tourbillon och fick världens utsikt.
Efter det lilla äventyret hittade vi tillslut början på stigen. Det var en himla tur att Marion inte är riktigt lika växtintresserad som en annan, annars hade vi aldrig kommit i mål för dagen. Med lite motvilja insåg jag dock också tillslut att skulle jag hålla på att fota allt skulle vi inte hinna långt. Men några bilder blev det i alla fall!
Marion hade utan att veta om det handlat “Perssonfika”, det vill säga bröd och mjukost, typ Philadelphia, som man skulle doppa brödet i, och choklad. Hon hade också köpt något av den godaste korv jag någonsin ätit; landjäger.
I St. Léonard finns Europas största underjordiska sjö. Jag tänkte väl inte så mycket mer än att det lät häftigt att gå dit när Marion föreslog det, men när vi satte oss i båten och jag insåg att det fanns fiskar i vattnet slog rädslan till. Hade jag trillat i hade jag fått panik. Lyckligtvis höll den 17-årige guiden oss ovan ytan. Stackars flerspråkiga Marion fick höra samma information tre gånger (på franska, tyska och engelska), medan jag knappt hörde vad han sa på engelska. Tyvärr har ju franskan dalat sen gymnasiet. Jag lyckades i alla fall lära mig att när man hittade grottan på 40-talet var den helt vattenfylld, men efter en jordbävning sipprade mycket av vattnet ut genom sprickor som bildats i berget. Då tog man såklart tillfället i akt att göra en turistattraktion av det. Eftersom akustiken är så bra har de till och med konserter på sjön.
På kvällen åkte vi tillbaka till hostelet i Sion. Denna kväll blev vi dock nedgraderade till varsitt 4-bäddsrum. Jag var ensam när jag kom dit, men efter en stund kom en ung snubbe in och frågade på knagglig engelska om jag var lugn. Öh, ja, svarade jag. Jag dricker väl en eller två öl ikväll om det är det du menar.
Efter en välbehövlig dusch gick vi ut för att leta reda på kvällsmat. Vi hittade en trevlig uteservering och beställde in varsin risotto och drack två öl var. Notan slutade på totalt nästan 900 kronor. Men det var riktigt gott.
Tillbaka på rummet var jag fortfarande ensam, men en stund senare kom två trevliga tjejer in. Vid midnatt, när vi andra gått och lagt oss, kom den där snubben tillbaka. Snart satte han igång att snarka så det inte var klokt. Efter två timmar gick jag och satte mig en stund i korridoren, eftersom det var omöjligt att somna och jag var riktigt sur. Hur hade han mage att fråga mig om jag var lugn när det var han som förde en massa oväsen. Men som den fega svensk man är, vågade jag inte väcka honom. Jag bestämde mig däremot för att om jag någonsin startar ett hostel ska jag dela ut gratis öronproppar till alla i flerbäddsrummen. Eller vara riktigt radikal och ha en helt egen snarksektion.
På morgonen tog vi allt vårt pick och pack och åkte med tåget österut till Gampel. Som Marion förvarnat mig för var det inte alls som att vandra i de öde svenska fjällen, här stötte man på en hel del folk på stigarna och det var bara att gå ner i dalen så var man tillbaka i civilisationen. Från att ha sagt bonjour till alla dagen innan, var det nu helt plötsligt grüetzie som gällde. Jag hade dock svårt att uttala detta och började säga hallo istället. Enligt Marion var det dock inte särskilt artigt, så det slutade med att jag bara nickade åt folk istället.
Dagens slinga hade bjudit på ordentliga uppförsbackar och jag svor tyst för mig själv hur jobbigt det var att gå uppför. Men, det var också några riktigt branta nedförsbackar, och då svor jag tyst för mig själv igen hur ont det gjorde att gå nedför dem. Så ont att det tillslut fortsatte att göra ont i fötterna även när det var plant. Trots att jag fick se, inte bara höra, en gök för första gången i mitt liv försvann inte smärtan och vi bestämde oss för att avsluta dagen i Ausserberg. Där hade de söta får, murgröna och sandlosta.
Från Ausserberg tog vi bussen till Brig och därifrån tåget tillbaka till Zürich. Ställde skorna på hyllan och insåg hur dammigt det hade varit.
På grund av dyra direkttåg blev det buss till Basel nästa dag för att hälsa på Anja. Kruxet var att eftersom bussen skulle ända till Hamburg och bussföretagen i det ena landet inte är privata, var vi tvungna att åka till Lörrach i Tyskland och byta till tåg därifrån till Basel. Varken på ner- eller tillbakavägen behövde jag visa passet på flygplatsen, men innan vi klev av bussen i Lörrach fick alla visa ID. Vi åt varsin bretzelmacka och sedan tog jag tåget in till Basel. Marion stannade en stund till i Lörrach för att träffa sin pojkvän.
Anja och jag tog en tur i gamla stan och satte oss på ett fik med varsin Rivella, en schweizisk läsk. Vi hade en del att ta igen, det var tre år sedan vi sågs, så munnarna gick i ett på oss. När Rivellan var uppdrucken köpte vi glass och gick en sväng längs Rhen. Det var riktigt varmt. Vid femtiden mötte vi upp med Marion igen och blev bjudna på kvällsmat hemma hos Anjas föräldrar. Dem hade jag inte träffat sedan 2004! Mycket trevlig dag.
Sista dagen spenderades på Botanischer Garten och inne i centrala Zürich. Vi åt cordon bleu med spätzle och Rivella i gamla stan, tog en båttur på Zürichsee och köpte choklad och en SIGG-flaska.
Hemma igen gick vi och handlade landjäger och jag packade ihop. Klockan 06:00 följande morgon sa vi hejdå på flygplatsen och jag satte mig att vänta vid gaten. Det är alltid konstigt att höra sitt eget språk igen efter en utlandsresa.
Vilket äventyr det hade varit.