Var var vi? Tåget mot Abisko. Eftersom vi bestämt att vi skulle göra dagsturer, och man inte kommer jättelångt per tidsenhet i botaniktempo, hade vi bokat en bil och klev därför av i Kiruna. Där blev vi upphämtade av en man från uthyrningsfirman som körde oss till kontoret i centrum. Vi blev storleksuppgraderade till en snygg röd KIA, som automagiskt fällde in backspeglarna när man låste, eftersom de hade slut på den mindre storleken vi bokat. Som på Gotland fick Annelie sköta allt körande på grund av min hyfsat nyopererade hand. Turligt nog hade mina kartläsarkunskaper blivit bättre.
Efter det lilla köksutstyrbakslaget i Burgsvik hade Annelie mailat och försäkrat sig om att det på turiststationen skulle finnas ett fullt utrustat kök, men när vi checkat in och kollat in en lämplig tältplats, var fyra kokplattor allt som mötte oss. Inga redskap. Så vi gick tillbaka och de lät oss då tack och lov använda köket på vandrarhemmet. Tältplatsen vi sett ut var dock inge bra, det var bara sten i marken och tältpinnarna gick inte att få ner. Vi fick lägga oss i ett lite fuktigare parti, men vi visste i alla fall att tältet skulle stå kvar om det började blåsa.
Medan de flesta andra verkade leva på fryspizza från butiken vid receptionen, lagade vi riktig mat (att vi också sänkte oss till den nivån senare under veckan behöver vi ju inte skryta om). Laxen tog dock liiite för lång tid på sig att bli färdig för att tålamodet skulle räcka hela vägen. Det kanske inte var läge att klaga, men jag flyttade från korridorsrummet av en anledning – att inte behöva brottas med med folk i köket. Nya sovsäcken var däremot en succé.
Vi mjukstartade nästa dag med en vända till Paddus, knappt halvvägs på stigen mot Lapporten. I diket mellan turiststationen och forskningsstationen fick jag äntligen se jordranunkel (Ranunculus hyperboreus), som vi letade efter utan framgång förra året. Tyvärr var det mycket som var överblommat, men det var ändå många kära återseenden från i fjol.
På kvällen gick vi en sväng längs kanjonen, bort till fågelskådarplatsen och sen ner till deltat. Fågelskyddet upphörde bara veckan innan, men det enda vi såg, och kunde artbestämma, var en rödvingetrast.
Nästa dag gav vi oss på att gå Rihtunjirastigen upp till toppstugan på Njulla. Vad jag kom ihåg var det en ordentlig stigning, men inte mindes jag att sista biten var så fruktansvärt utmattande. Jaja, det var kanske lika bra. Fantastiskt var att få se alla brudborstar (Cirsium heterophyllum) och fjällskäror (Saussurea alpina) i blom, det hade de inte hunnit göra när jag åkte hem förra året.
Jag hatar uppförsbackar, de gör mig förbannad. Oftast får man dock en fin belöning när man kommer upp. Typ en kopp te (för 25 kr) eller fantastisk utsikt. En dam frågade Annelie hur hon mådde egentligen, och vi fattade ingenting. Visade sig att hon sett när Annelie, lite längre ner i backen, på sitt vanliga sätt dykt ner på marken med luppen i högsta hugg när vi tittade på glansstarr (Carex saxatilis). Det var ju trevligt att hon brydde sig. Från toppstugan tog vi sikte på en snölega strax öster om Slåttatjåkkas topp.
Om jag är förbannad i uppförsbackar, så är jag livrädd i nedförsbackar. Man kan antingen gå samma väg tillbaka, eller ta den lite mindre spännande, men något mer lättpromenerade, vägen genom skidbacken.
Nästa dag var vi så trötta i benen att vi tog bilen över till Narvik. Det var helt sanslöst vad landskapet ändrade sig med en gång då vi kört över gränsen. Berg överallt och inte en raksträcka i sikte. Men så häftigt. I Narvik fick vi leta en bra stund efter gratis parkering, sen gick vi till turistinformationen och fick tips på ett par utkikspunkter. Linbanan upp på Narviksfjället var faktiskt bara hälften så dyr som den i Abisko, och idag kände vi för att spara på fötterna, så vi åkte upp vid kl 13 när de öppnade. Innan dess hann vi med en utsiktspunkt med vy mot väst och en titt nere i hamnen.
Ungefär precis efter att jag tog bilden på fjällkåpan var Annelie försvunnen. Jag letade en stund bland alla klippblock, sen började jag ropa, men fick inget svar. Först blev jag orolig att hon trillat nerför ett stup, men så tänkte jag att nej då hade hon skrikit och det hade jag nog hört. Jag började gå neråt igen mot linbanan och då hörde jag plötsligt henne ropa högt ovanifrån bakom mig. Det var väl tur.
Vi satt en stund vid linbanan och insåg att allt rabalder runtom handlade om att den gått sönder. Så, lagom glada i hågen började vi mot sena eftermiddagen att traska ner. Det dåliga var att vi fick reda på haveriet genom att lyssna på andra, det fanns ingen personal som upplyste folk eller ens någon lapp om att den var trasig. Hade vi varit vid lite godare sinne – det här var ju dagen då vi skulle spara på fötterna var det tänkt – så hade vi nog tagit lite mer tid på oss ner, för det var egentligen väldigt vackert i dikena och det fanns till och med blommande orkidéer. Vi mötte många som var på väg upp till fots, och med tanke på att det tog nästan en timme för oss att ta oss ner, kunde vi avfärda påståendet i vår broschyr att det skulle ta 45 minuter att gå upp. Modiga Annelie tyckte vi skulle gå och fråga om vi kunde få pengarna tillbaka för den uteblivna nedresan, men vi fick faktiskt hela beloppet tillbaka. I kontanter. I norska kroner. Så vi åkte till Coop och blev förfärade över priset på Polarbröd. Det är ju för tusan det man lever på i vildmarken! Ord jag lärde mig den här dagen var fredagskos, olympiske leker och keeper.
Nästa dag tog vi turen till Kärkevagge och Trollsjön. Fantastiskt ställe. Dalen är full av flyttblock och sjön sägs ha Sveriges längsta siktdjup på över 30 meter.
Den här dagen var det varmt, så även om det inte var lika brant blev man trött ändå. Det är ont om skugga här, så mycket vatten i bagaget rekommenderas om man är där en solig dag. Dock var det inte särskilt varmt i vattnet, vilket Annelie erfor.
På kvällen tog vi en tur till Silverfallet vid Björkliden. Det var ordentliga vågor på sjön och nästan lite obehagligt. Uppströms stod nordlåsbräknen (Botrychium boreale) kvar och parkeringen var full av ängsgentiana (Gentianella amarella).
Längs järnvägsspåret går Rallarvägen, där rallarna fraktade materialet för att bygga järnvägen. Vi körde till Tornehamn och gick en bit på den västerut. Sedan tog vi oss tillbaka till vägen och tänkte att vi kanske kunde gå längs ett skoterspår tillbaka till parkeringen. Det gick inte så bra, för den leden gick över diverse sankmark och videsnår och ingen av oss hade tagit stövlarna. Det blev istället ett ordentligt motionspass över stock och sten.
Av den bekymrade damen i toppstugan hade vi fått tips om en runda som vi gav oss på näst sista dagen. Först gick man en bit längs Abiskojåkka och Kungsleden till malmbrottet, sen vek man av åt öster och förbi en liten sjö.
Den rundan var vi dock färdiga med redan innan lunch, så vi fortsatte att följa Abiskojåkka norrut, men denna gång längs dess östra sida, bort till deltat igen.
På parkeringen hängde ett gäng gråsparvar som Annelie var livrädd att köra över varje gång vi backade ut. Hon gjorde ju dock inte situationen bättre genom att mata dem med knäckebröd och skylla på att de var för söta för att motstå. Tja, jag kan väl bara hålla med.
Bara för att vi inte hade något bättre för oss, åkte vi till ICA i Riksgränsen och handlade. Efter den upplevelsen skulle jag vilja döpa om den platsen till Capri-Sonneland. Jag har aldrig sett så mycket Capri-Sonne i hela mitt liv. Är det något norrmän är särskilt förtjusta i månntro? På vägen tillbaka stannade vi till vid Kopparåsen. Det stället gillade jag.
Sista dagen gick vi till Kårsafallen. På vägen dit gick man genom ett parti med tallar. Kändes lite konstigt att plötsligt få se barrträd efter att ha stirrat på fjällbjörkar och videsnår hela veckan.
Det är ju aldrig särskilt spännande att gå samma stig tillbaka, så vi försökte ta oss fram längs jåkken istället. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, för stigen försvann titt som tätt, ibland fick vi gå ut i vattnet, och när allt vi såg var våtmark som inte höll en människas vikt drog vi oss upp i tallskogen igen.
Vill man ha tag på en sann djurvän är det till Annelie man ska ringa. En annan hade ju bara packat in alla flygfän i tältet som varit dumma nog att ta sig in dit, men Annelie hjälper dem iväg. Bilen skulle vara tillbakalämnad innan lunch, så vid tiotiden sa vi hejdå till gråsparvarna och till Lapporten och for tillbaka till Kiruna. På stationen knölade vi in så mycket vi kunde i ett värdeskåp medan vi gick och åt. När vi kom tillbaka för att hämta grejerna gick det inte att låsa upp. I panik ringde jag servicenumret som satt uppe på väggen och fick prata med någon kvinna som uppenbarligen satt i Stockholm och inte verkade haja att jag ringde som privatperson eftersom hon mer än en gång frågade efter min organisation. Jag tänkte att det kommer ju ordna sig, men himla typiskt att min pyjamas var inlåst. Efter en stund kom jag även på att jag inte skulle komma in i min lägenhet, för nycklarna var ju också inlåsta. Där ser man vad man undermedvetet prioriterar.
Tillslut fick vi dock upp skåpet. När vi tryckte allt vad vi kunde på skåpsdörren samtidigt som vi vred om nyckeln gick det upp. Skulle inte proppat det riktigt så fullt som vi gjorde helt enkelt. Två minuter senare kom en servicesnubbe och vi fick ursäkta oss för besväret. Jag var så lättad att jag fick sova i min pyjamas. Och att jag väl hemma kom in i min lägenhet.