Idag var det väldigt lugnt på jobbet och jag hade tid att läsa Fotosidans nyhetsbrev där de länkade till National Geographics fotovinnare inom natur, människor och platser. Var så sjukt fina naturbilder och blev så berörd, men bilderna på människorna berörde mig inte på långa vägar lika mycket. Då kände jag att någonting inom mig beslutade sig. Det är fasen i mig inte människor jag ska jobba med eller fota. Det är naturen. Fler än en person har dessutom sagt till mig att jag tar finare naturbilder än porträtt.
Mormor och morfars altan.
Även om porträtt är väldigt roligt känner jag mig alltid så begränsad och lyckas aldrig lyfta fram det vackraste i dem, titta bara på hur fula jag gör folk på alla id-bilder jag tar på jobbet. Dessutom tar det sån jäkla tid att sminka människan eller komma på ett koncept som ska intressera andra. Jag kan inte. Med naturen är det bara att tuta och köra. Vad tycker ni? Har jag kommit fram till rätt beslut?
Håller sakta men säkert att samla ihop min utrustning igen. Nytt minneskort, polfilter, macroobjektiv och 50mm-objektiv är inhandlat, och så fick jag ett fint stativ av mamma och pappa i julklapp. Skönt att slippa oroa sig över att huvudet ska trilla av när man bär runt på det, haha.
Testade stativet när jag kom hem från jobbet och gjorde en liten serie zoompanorering eller vad fasiken det heter.
Vårt hus.
Vår utegran.
Vår innegran.