Nannie Linnéa

Årets botaniska resa med Annelie gick i år till Uppland, veckan efter midsommar. Den blev lite kortare än vanligt på grund av jobb och andra resor, men vi hann med väldigt mycket ändå. Första kvällen tog vi en runda i Annelies närområde på Lidingö.

Klicka på bilderna för att läsa bildtexten.

Dagen efter hämtade vi hyrbilen, och likt i början på smålandsresan höll vi på att inte komma iväg. Denna gång hörde vi inte att bilen startade när Annelie vred om nyckeln, men när hon efter en stund provade att trycka på gasen så gled den iväg. Det visade sig nämligen vara en hybrid. Annelie var som alltid snäll och tog stadskörningen, ut ur Stockholmsområdet, och första stoppet gjorde vi hemma hos hennes föräldrar utanför Norrtälje för att hälsa på alla djuren – kaninerna Alice och Doris, Maine Coon-katterna Nellie och Norris, och lilla sheltievalpen Dino! Det var svårt att slita sig, men för att hinna fram till campingen innan de stängde incheckningen fortsatte vi norrut efter lunch. I Älmsta stannade vi först för att handla mat, och äta glass på Bondens glasskalas – rekommenderas! Sedan åkte vi till Häverö Bergby naturreservat för att leta guckusko. De var lätta att hitta eftersom de växte i stora mängder precis vid stigen, men tyvärr var de överblommade. Nu vet vi att man behöver åka innan midsommar om man vill se dem i full blom. Förutom myggen som störde så var det väldigt vackert i skogen och på den lilla ängen där de höll på att restaurera en slåtterängsflora.

Vi skulle sova i en stuga på Ängskärs camping, och det började väl lite halvbra när receptionisten högt och tydligt sa kodlåskombinationen till dörren så att alla bakom oss i kön också hörde. Kuddarna och täckena var mögelangripna, och det var otroligt varmt efter en hel dags stekande sol. Servicehuset var ganska fräscht, men den allmänna utrustningen var dåligt diskad. De som bodde i husvagn och hade med sina egna grejer hade nog en mycket med angenäm upplevelse av stället, gissar jag. Innan sängdags tog vi en kvällspromenad ut på den närliggande udden.

Nästa dag körde vi upp till Fågelsundet och Björns skärgård. Där var också en massa mygg i skogen, så det var skönt att hänga en stund där stigen gick förbi ute vid vattnet. Nu för tiden är det mer sällan som vi ser något helt nytt, men här kunde vi båda kryssa gultåtel (Deschampsia bottnica) i våra floror. Lunchen åt vi i skuggan av en fiskestuga i Fågelsundet samtidigt som vi underhölls av de akrobatiska svalorna. Sedan fortsatte vi österut, till Hållnäskustens naturreservat. Det är ett stort naturreservat med flera olika slingor, och vi gick först vid Rödhäll och sedan Örnstenen. Skogen vid Örnstenen fick mig att tänka på Getaryggarnas naturreservat i Småland, fast minus de värsta backarna. I kvällssolen tog vi sist en tur på ängarna i södra delen av Bondskärets naturreservat, precis bredvid campingen. Vi hade sett massor av ängstoppklockor (Campanula glomerata) längs vägarna, så det var trevligt att här få se dem utan att samtidigt fara fram i 50 km i timmen.

Nästa dag var det dags att åka söderut tillbaka till Stockholm igen. På vägen dit stannade vi först till i Häverö prästängs naturreservat, inte långt från Häverö Bergby där vi varit två dagar tidigare. Det var så himla varmt, men sådant glöms ganska snabbt bort när man hamnar mitt i ett botaniskt smörgåsbord. På grund av att vi missade en högersväng hamnade vi utanför reservatet, men som belöning fick vi se gullklöver, som jag inte sett på säkert tio år. Det var dock aningen bullrigt att gå runt i reservatet eftersom det hölls på att sågas ner träd för att återskapa ängsmark. Som sista stopp körde vi en liten bit tillbaka och parkerade bilen vid en vägkorsning, för att promenera bort till lilla Prästskatens naturreservat. Annelie inventerade området innan det blev officiellt klassat som naturreservat!

Jag hade som vanligt kunnat stanna längre, det finns massor av (för oss) ännu outforskade naturreservat att besöka längs upplandskusten. Man kan ju aldrig se sig mätt på växter och djur.

Den här resan började, i alla fall på planeringsbordet, egentligen redan när pandemin bröt ut. Jag hade bokat en resa hem genom norra USA från en konferens i Alaska jag skulle åkt på, men som vi alla vet blev allting inställt. Av Iceland Air fick jag en voucher giltig i tre år, och när utgångsdatum började närma sig förra året hörde jag av mig till Julia och frågade om hon ville följa med. Javisst – men nästa år. Så jag bokade ombokningsbara biljetter så långt in i framtiden det gick, och sen bokade jag om dem när vi bestämt slutgiltigt datum. Det blev åtta dagar, 2-8 juni, där vi trots storm hann med att se väldigt mycket.

När det började närma sig avfärd blev vi aningen oroliga över att inte kunna åka på grund av vulkanutbrotten i Grindavík. Väl framme på Keflavík och vid uthämtningen av hyrbilen blev vi dock mest varnade för den storm som skulle dra in över östra och norra ön senare under veckan. Att jag inte öppnade plånboken och betalade för full försäkring som skulle sänka alla självrisker till noll var något jag ångrade senare. I alla fall, alla vägar ner till Grindavík var avstängda, men vi lyckades faktiskt få en liten skymt av ett lavaflöde när vi körde mot Reykjavík.

På grund av blåsten blev det också så att istället för att tälta varje natt, som vi tänkt, blev det vandrarhem de flesta nätterna. Första kvällen hittade vi ett mysigt hus som hette Blue House väster om Reykjavík centrum, och efter incheckningen åkte vi och tittade på Hallgrímskyrkan och gick längs Regnbågsgatan i jakt på lite mat.

Klicka på bilderna för att se bildtexten. Längst ner i inlägget finns också en karta med alla platser utmärkta.

Nästa dag åkte vi österut på väg 1, den som går runt hela ön, och hann med Urriðafoss, Seljalandsfoss, Dyrhólaey och Reynisfjara strand. Alla dessa platser var jag och Annelie på 2018, men det var kul att se dem igen. Vid Seljalandsfoss promenerade vi dock till ett vattenfall strax norrut, Gljúfrafoss, dit Annelie och jag inte gick. Det var riktigt häftigt. Vid Dyrhólaey hamnade vi i den värsta uppförsbacken jag varit med om (värre än upp till Tre Cime i Dolomiterna). Jag är rätt säker på att Annelie och jag parkerade på en annan plats, för den backen borde jag ha kommit ihåg. Nästa gång får det faktiskt bli en hyrbil med fyrhjulsdrift. Reynisfjara strand är allt annat än en badstrand, flera turister har drunknat där för att de dragits med ut i havet av de starka strömmarna. Någon gång skulle jag vilja åka dit när det är (mer eller mindre) vindstilla och lågvatten, så att man kan runda hörnet och se basaltpelarna Reynisdrangar bättre.

På campingen i Vík rådde de oss att inte tälta, damen i receptionen visade en bild i telefonen från en bekant som befann sig i norr att det var snöstorm där för tillfället. Julia hittade istället ett fint vandrarhem i norra delen av orten, med det enkla namnet Vík Hostel, där vi blev välkomnade av en vänlig hund.

Efter noggrant studerande av väderkartan bestämde vi oss nästa dag för att åka västerut igen och vänta ut stormen. Först tog vi oss dock en liten bit österut till, till en utsiktspunkt i ett område som kallas Katla Geo Park. Även om vår bil inte var av modell stor, var jag ändå glad att den inte var av modell minst. Kerlingadalsvegur var en backig grusväg som jag också var tacksam för att den inte var våt, vem vet vilken lömsk lera som hade kunnat bildas då. Men landskapet var otroligt häftigt, det kändes nästan som en annan planet med alla lavaformationer. Väl uppe vid utsiktspunkten blåste det så hårt att jag fruktade för min egen balans, men utsikten var verkligen jättehäftig. Längst bort kunde vi se sandstormar runt bergsplatån Hjörleifshöfði. Väl nere igen på huvudvägen försökte vi åka bort dit, men jag kände hur vindarna tog tag i bilen och vi vände om. I vanliga fall ser man ju på träden hur mycket det blåser, men på Island finns knappt några träd och det gick därför i princip inte att se, bara att känna, blåsten när man satt i bilen.

Strax väster om Dyrhólaey stannade vi på parkeringen till flygplansvraket på Sólheimasandur. Julia hade läst att promenaden på drygt 3,5 km från parkeringen till vraket skulle vara svår. Vi kom fram till att detta påstående måste kommit från personer (amerikaner?) utan någon som helst vana av att gå, för det var helt platt. Vad som gjorde det svårt dock var vinden, och det tog en stunds observerande av andra turister som kom och gick innan vi bestämde oss för att turen nog var genomförbar ändå. Har man ingen lust alls att gå, finns det däremot en skyttelbuss som kör fram och tillbaka. Väl framme hade vi också den otroliga turen att få tio minuter själva med planet, vilket ju gjorde bilderna mycket bättre. Att gå tillbaka till parkeringen tog mycket längre tid på grund av motvinden. Varje gång bussen kom förbi var vi också tvungna att stanna och vända oss bort från den eftersom den drog upp en massa sand som blåste på oss.

Vid Skógafoss var det rätt mycket folk. Det finns både bredare och högre vattenfall på andra platser på ön, men med de två faktorerna kombinerat ger Skógafoss ett imponerande intryck. Att ställa sig rakt under fallet vore en väldigt dum idé. Efter Skógafoss åkte vi en bit inåt landet och tittade på Geysir. Eller rättare sagt, Strokkur. Geysir är både namnet på en specifik gejser och ibland också namnet på hela området, där Strokkur är den mest aktiva gejsern. På kvällen sov vi i Klettar tower, eller som vi sa: Muminhuset. Högst upp fanns en utsiktsvåning och en fotobok där de dokumenterat byggnationen av huset från en silo.

Nästa dag höll vi oss kvar på sydvästra delen av ön, med ett första stopp norr om Þingvallavatn i Þingvellir nationalpark. Det var ganska mycket folk, vädret var halvbra, inte mycket blommade än (men fick se resans första vårfingerört!) och platsen var mycket mindre än jag föreställt mig. Jag tror det är en roligare plats om man har mer tid att utforska omgivningarna till fots. Vad som är väldigt häftigt med denna plats, dock, är att den ligger mitt i klyftan mellan den nordamerikanska och eurasiska kontinentalplattan. Inte så konstigt att Island har många vulkaner! Nästa stopp gjorde vi vid Kerið, en vulkankrater med en liten sjö i mitten vars storlek varierar med grundvattnet.

På kvällen körde vi tillbaka till Reykjavík och checkade in på Baldur apartments, en hel lägenhet för ett helt rimligt pris. Julia hade två absoluta måsten för denna resa, varav den ena var att bada i en varm källa. Nu är jag ju en ganska stor badkruka, men det beror mest på att jag är rädd för fiskar och andra vattenlevande varelser, och sådana finns ju inte i de varma källorna. Eftersom det mest kända stället, Blue Lagoon, hade stängt på grund av utbrotten i Grindavík, provade vi Sky Lagoon istället. Det var faktiskt mycket behagligare än jag förväntat mig. Det var också kul med en bar som man fick simma fram till! Tillbaka i centrum hann vi med en jättegod tacosmiddag på Treslocos och en öl på Bastard Brew & Food.

På torsdagen körde vi hela vägen tillbaka förbi Vík till Hjörleifshöfði. På andra sidan än vad vi såg från Katla Geo Park, det vill säga den som vetter mot havet, finns en grotta vars öppning ser ut som Yodas silhuett. Grottan heter egentligen Gýgjagjá, men av uppenbara anledningar går den numera under namnet Yoda cave, åtminstone bland turister. Vid det här laget var jag riktigt trött på vinden och arg på mig själv för att jag inte helförsäkrat hyrbilen. På väg till Geysir fick vi ett stenskott på framrutan av en mötande bil och på grund av vägarbeten och skvättande stenar hade lacken rispats vid tanklocket. På parkeringen till Yodagrottan blåste det rikligt med sand och jag såg framför mig hur vi skulle behöva betala flera tusen i självrisk. Men, där och då bestämde jag mig också för att nu fick det vara bra med ältande, detta var ingenting jag kunde göra något åt nu, och att jag fick dra lärdom av det istället. Lite hjälpte det också att vi hade bra musik i bilen. Julia hade satt ihop en spellista på Spotify, och mina favoriter från veckan blev Altay av Ummet Ozcan & Otyken och Òran Fir Ghrimnis av Niteworks.

Vidare österut letade vi efter Lómagnúpur, ett berg med en säregen form. Platsen visade sig dock vara felmärkt på kartan och vi kom in på helt fel väg och in i dalen väster om berget. Det blev dock en ganska spektakulär syn ändå. På kvällen kom vi fram till Skaftafell, där vi tältade två nätter. Innan kvällsmat gick vi upp till Svartifoss, den andra platsen på Julias måste-se-lista. Vattenfallet är omgivet av samma typ av pelarförklyftad basalt som grottan vid Reynisfjara, men här i en mörkare nyans. Det bästa var strömanden som dök upp precis nedanför fallet, det är en riktigt snygg andfågel! När vi kom ner satte vi upp tältet och gasköket, men hjärtat sjönk ner i magen när jag insåg att vi inte hade tändare eller tändstickor att tända det med. Man får inte flyga med brandfarliga vätskor ens i det incheckade bagaget och av någon anledning hade jag tänkt detsamma om tändstickor, och sedan helt glömt bort detta. Turligt nog fick jag tag i ett par tyska killar som vi sett sitta på samma plats innan och laga mat, och de kunde låna oss en tändare.

Nästa dag fortsatte vi österut, och nu hade vi kommit längre än vad Annelie och jag kom sex år tidigare. Första stoppet blev Jökulsarlón, en glaciärsjö i Vatnajökulls nationalpark. Vilket fantastiskt häftigt ställe! Vissa av isbergen var svartrandiga av inte vilken smuts som helst, utan av aska från gamla vulkanutbrott. Förutom alla isberg såg vi bland annat knubbsäl, ejder, storlabb och snösparv. Vi åkte med amfibieturen ut på sjön och fick se isbergen på lite närmare håll, den kan jag rekommendera! Lite sorgligt dock är att sjön ökar i storlek på grund av att glaciären smälter till följd av den globala uppvärmningen.

Vidare österut körde vi in i Höfn, dels för att köpa tändstickor, dels för att det helt enkelt är ett väldigt roligt namn. Under veckan försökte vi göra oss bekanta med isländskt uttal av alla platser, och lärde oss bland annat att “ll” uttalas “tl”, att “fn” blir “pn” och vad det är för skillnad på o och ó. Höfn uttalas alltså Höppn och Skaftafell som Skaftafettl. Det östligaste och sista stoppet för dagen gjorde vi vid Skútafoss, där vinden till och med var starkare än vid Katla Geo Park. Det var kanske egentligen väldigt dumt att gå in där i dalen, men vattenfallet var väldigt häftigt och jag fick se resans första mossljung (Harrimanella hypnoides).

På lördagen var det dags att åka tillbaka till Reykjavík igen eftersom vi skulle med ett förmiddagsflyg från Keflavík (“Kepplaviik”) på söndagen, men självklart stannade vi till på några ställen på vägen dit. Innan vi lämnade Skaftafell gick vi bort till glaciärtungan. Stod man vänd med glaciären i ryggen såg det nästan ut som att man befann sig på Mars. Sedan körde vi förbi Lómagnúpur igen, men denna gång från rätt håll. Därefter stannade vi till vid Dverghamrar, ännu ett ställe med pelarförklyftad basalt. Där fanns nog den högsta koncentrationen av blommande/sporulerande växter som vi sett på hela veckan, vilket på försommarens Island betyder cirka en handfull arter bredvid varandra, haha. Nästa stopp var Fjaðrárgljúfur, en kanjon som troligen bildades under istiden för två miljoner år sedan. Sedan 2018 hade de asfalterat hela vägen till parkeringen, vilket jag var väldigt tacksam för. De hade också hamrat i små träpålar på uddarna för att verkligen få turisterna att förstå att de inte ska gå ut på dem. Tyvärr såg vi vid flera tillfällen under resan hur folk inte respekterade avspärrningarna. Sista stoppet blev en parkeringsficka en bit öster om Vík för att få en bild till på Västmannaöarna. Där fanns också en mycket fin tuva mossbräcka (Saxifraga hypnoides).

Inne i Reykjavik checkade vi in på Bus Hostel och gick sedan och åt middag på Public House Gastropub. Tänk tapas fast mer asiatiska maträtter. Jag tror vi båda spenderade motsvarande cirka 800 svenska kronor på mat och dryck. Rekommenderas varmt, men glöm inte att boka bord.

På söndagen var det bara att kliva upp och åka tillbaka till flygplatsen. När vi skulle lämna tillbaka bilen var jag beredd på det värsta, men den gick igenom kontrollen utan några anmärkningar. Jag blev så lättad att jag nästan grät. Men ändå, det blir helförsäkning nästa gång så att jag inte ens behöver oroa mig. Vi stod ganska länge i kö till bagageincheckningen, men när vi kom fram så sa de åt oss att gå till incheckningen för specialbagage eftersom vi båda hade ryggsäckar. Där var det ingen kö alls. Strax efter att vi lyft fick vi se lite mer av utbrottet i Grindavík, men denna gång bara rök.

För att hitta alla platserna på kartan har jag använt mig av Islands institut för naturhistorias karta: https://kortasja.lmi.is/mapview/?application=kortasja. Vill man se videor och fler bilder kan man också kika in på Julias instagramkonto, @expeditionhilbert, både som storieshöjdpunkt och som inlägg.

Vi hade egentligen velat åka längre österut och norröver, men stormen satte som sagt stopp för det. Å andra sidan konstaterade vi att det definitivt blir en resa till i framtiden. För att summera så var det ändå en väldigt rolig och händelserik resa. Vad gäller turister och boende så är det att rekommendera att åka tidigt på sommaren, dels var det billigare priser, dels gick det att boka bara några timmar innan (till skillnad från 2018 då vi åkte i månadsskiftet juli-augusti och det var svårt att hitta boende redan i april). Nackdelen var ju dock att inte mycket blommade än. När jag räknade ur minnet hade jag i alla fall sett 27 fågelarter (av ca 80 inhemska) utan att aktivt leta, vilket jag tycker är fullt godkänt. Bilfärden slutade på cirka 145 mil, vilket ungefär motsvarar bilvägen mellan Ystad och Piteå. Slutligen kan jag konstatera att mina personliga favoriter var Gljúfrafoss och Jökulsarlón.

Bilder från bland annat Kalmar, Öland och Växjö från sommaren och hösten förra året.

På Kristi himmelfärdsdag i mitten av maj checkade Annelie och jag ut hyrbilen och styrde mot Öland. Tillslut. Bakhjulen hade låst sig efter tvätten och en på hyrbilsfirman fick ta fram stora släggan och slå på dem tills de lossnade. Vi började med att köra till Station Linné, där en sånglärka välkomnade oss med sin sång ovanför parkeringen. Vi följde den blåa slingan, som går genom både ängsmark, alvar och lövskog. Det var ganska blåsigt, men solen sken och vårblommorna lyste med sina klara färger.

Mot kvällen körde vi och handlade och sedan vidare mot vårt Airbnb-boende i Störlinge. Innan solen gick ner hann vi ta en liten promenad och försökte komma ihåg alla växtarter vi sett under dagen. Det var åtminstone över 90.

Klicka på bilderna eller håll musen över dem för att se bildtexterna.

Nästa dag fick vi fint frukostbesök av Alice, vår Airbnb-värds golden retriever. Första stoppet för dagen blev Långe Erik på norra udden. Vi gick runt den lilla ön och tillbringade ganska mycket tid vid det lilla beståndet av spikvallmo, eftersom ingen av oss sett den förut. Väldigt snyggt blått pollen! En gammal gubbe och hans fru som gick förbi skrockade åt Annelies typiska biologställning – luppen i marken och ändan i vädret.

På väg till nästa anhalt, Horns kungsgårds naturreservat vid Hornsjön, körde vi förbi Byrums raukar och längs Horns kustväg. Den var vad som i USA helt säkert hade kallats en “scenic route”. Naturreservatet bjöd på en mycket fin tur, igen över betade ängar, alvar och genom lövskog. Vi stötte på en av de kanske märkligaste filurerna jag sett – gula, alldeles ulliga dyngflugor, och mot slutet av rundan fick vi se rund toppmurkla och månlåsbräken. Den sista kunde vi tacka Annelies blåsa för, eftersom hon var tvungen att avvika från stigen.

Annelie stod också för dagens bästa citat (när vi upptäckte att vi gått fel): Oj, jag följde efter fötterna.

På lördagen hann vi med ett besök på en hel del platser. Första stoppet var vid Möckelmossen för att titta på bergskrabba och ölandssolvända, och sedan vidare till Sandby borg för att leta efter den lilla orkidén krutbrännare, som jag sett där två år tidigare. Det blev ingen lycka på den fronten, men likväl gökblomster, Sankt Pers nycklar och Adam och Eva – de typiska vårorkidéerna på Öland.

Vid Seby badplats hade vi lunchsällskap av en ärtsångare som hade sitt bo mitt i det stora trasslet av en kaprifol. Där lyckades vi också hitta en liten tuva med krutbrännare som precis börjat blomma. Men det bästa var den lilla mattan av råttsvans, en liten ranunkelväxt jag länge velat se.

Seneftermiddagen och kvällen tillbringade vi på södra udden. Där träffade vi en av pappas kusiner som var där med hela familjen, det var ett roligt sammanträffande. Tidigare under dagen hade jag upptäckt att jag glömt kikaren hemma i stugan, men jag kunde titta på sälarna genom teleobjektivet och en stund i Annelies kikare. Innan vi åkte hem hann vi också med att gå Skogsuddeslingan en liten bit norr om udden.

Sista dagen sa vi hejdå till Alice och körde först till Gråborg. Vi gick förbi fornlämningarna, genom skogen och avslutade rundan på Borgs ängar där vi hittade flugblomster, minsann, det hade jag inte sett sedan midsommarafton 2015. Där fanns också några Johannesnycklar, det tycker jag är en av de häftigaste orkidéerna.

Nästa stopp var Dröstorps naturreservat. Vi följde stigen från Ekelunda och västerut över alvaret bort till mossen. Det är en häftig insikt när man tittar på det torra landskapet och sen inser att det ändå växer väldigt mycket där.

Sista stoppet gjorde vi i Beijershamn och gick ut en bit på udden. När vi var nästan tillbaka vid bilen fick vi se ett fasanpar som vi stod och tittade på en stund innan vi slutligen tog en glass på campingen innan hemfärd. Det hade varit fyra intensiva men otroligt trevliga dagar med många fina stigar och växter. Som vanligt ett stort tack till Annelie för resesällskapet!