För nästan ett år sedan fick jag nys om en resa till Island, organiserad av de skandinaviska botaniska föreningarna. Annelie och jag lämnade intresseanmälan, och i höstas fick vi beskedet att tillräckligt många gjort detsamma och att resan skulle bli av. Så, lördagen den 8 juli flög jag från Bergen och Annelie från Stockholm, för att mötas på Keflavik. Det hela började inte så bra, eftersom jag missuppfattat tiden Annelie skulle landa. Jag trodde hon kom med flyget klockan tre och ställde mig därför och väntade vid bagagebanden. Jag hörde en massa människor gå förbi och prata svenska, men ingen Annelie. Tillslut gick jag genom tullen eftersom det var där vi sagt att vi skulle träffas och jag tänkte att jag kanske hade missat henne. Men där var hon inte heller. Jag minns inte riktigt hur länge jag stod och väntade där, men jag började bli riktigt orolig. Tillslut ringde jag, och då svarade hon nästan direkt. Det visade sig att hon var på det plan som skulle ha landat halv fyra, men blivit kraftigt försenat, och väntade just då på att få gå av. Så tillslut hittade vi varandra i ankomsthallen och satte oss fort som attan på flygbussen. “The land of ice and fire” välkomnade oss med regn och blåst.
Det var bestämt att vi alla skulle äta en gemensam pizzabuffé på Eldsmidjan inne i Reykjavik centrum, dit vi fick gå direkt eftersom det inte fanns tid att ta vägen via hotellet. Nästan alla hade redan kommit, och satt sig, så det var svårt att hälsa på annat sätt än med ett gemensamt hej. Pizzan var god, särskilt förrättspizzan med bara vitlök och ost. Från restaurangen gick vi via huvudgatan, Laugavegur, till Centerhotel Arnarhvoll, precis vid kajen. Innan det började regna igen hann vi gå en liten, liten sväng och fick hälsa på stormfåglar, fisktärnor, ejdrar och molntäckta berg. Det är roligt när man först tror att man ser något vanligt (fiskmåsar i detta fall), men så visar det sig vara något man aldrig sett annat än på bild förut.
Stormfåglar (Fulmarus glacialis).
Utan att jag visste on det, hade tydligen Annelie och jag gift oss.
Efter en mycket mättande och god frukost var det dags att gå ut till bussen, som mer eller mindre skulle komma att bli vårt hem under de följande dagarna. Vi fick stå och vänta en stund, men då fick vi också tid att hälsa lite mer personligt på några av de andra. Vår isländska guide, Gróa, anslöt också, och när alla fått in sitt bagage och hittat en plats, berättade hon att det är helt normalt att vara minst tio minuter sen på Island.
Något av det första vi fick lära oss om var sandlupinen (Lupinus nootkatensis), införd från Alaska för att binda jorden där den exponerats på grund av överbete. På väg från Keflavik hade vi sett dess utbredning och det var helt klart att den anpassat sig väl till sitt nya hem. Så väl att den håller på att konkurrera ut inhemska arter. Vårt första botaniska stopp gjorde vi vid foten av Esja, vid Kollafjörður strax norr om centrum. Det blev ett första möte med bland annat islandstimjan (Thymus praecox), ishavsstjärnblomma (Stellaria humifusa) och ostronört (Mertensia maritima).
Ishavsstjärnblomma (Stallaria humifusa).
Ostronört (Mertensia maritima).
Saltarv (Honckenya peploides). “Den får du spilla några pixlar på”, sa en av danskarna.
Hundkex (Anthriscus sylvestris).
Vi fortsatte norrut och stannade till vid Deildartunga, ett område med heta källor. Det luktade riktigt illa när vi klev ut, men det var tufft att få se allt bubblande och rykande. Sist jag såg något liknande var i Yellowstone för fyra år sedan. I ångorna trivdes spikblad (Hydrocotyle vulgaris), och vi såg fältveronika (Veronica arvense) och islandsfräne (Rorippa islandica). I likhet med sandlupinen är fältveronikan införd, men till skillnad från den är den vad jag förstår ganska sällsynt.
Deildartunga.
Vårt mål var den lilla orten Hólar på norra ön, men innan dess gjorde vi ett stopp längs floden Svatá, ett biflöde till den större floden Blanda, för att försöka finna praktdunört, Grönlands nationalblomma. Tyvärr stod den utom räckhåll på de små öarna i floden, men där fanns mycket annat fint man kunde titta närmare på.
Islandsstarr (Carex lyngbyei).
Källört (Montia fontana). Den hade jag velat se länge.
Grönlandsyxne (Platanthera hyberborea).
Klibbig fetknopp (Sedum villosum).
Låsbräken (Botrychium lunaria).
Rosenbinka (Erigeron borealis).
Bergkårel (Erysimum strictum).
Svartá.
Botaniker på grönbete.
Får på grönbete.
När vi kom fram till Hólar visade det sig att Annelie och jag skulle få en hel stuga för oss själva, en som normalt huserade sex studenter på högskolan. På kvällen åt vi en gemensam middag i restaurangen, bestående av lamm och potatis. Lamm kan smaka som kofta, men denna gjorde turligt nog inte det! Förutom alla silvertärnor, var nog får det vanligaste djuret vi såg denna vecka.
Annelie och jag bodde i stugan bakom den silvriga bilen.
Kyrkan (fotad genom restaurangfönstret).
Nästa dag skulle vi följa väg 76 runt halvön Hólar ligger på, Tröllaskagi. Innan bussen avgick hann Annelie och jag gå och titta närmare på de tuvor av praktdunört som växte vid de nyare bostäderna i Hólar. Vilka bamseblommor alltså. Gróa berättade att de växer naturligt vid älvstränder, och när de dyker upp på sådana här platser är det ofta för att jord tagits från platser där de egentligen trivs bäst.
Första busstoppet var vid Miklavatn, där vi utforskade slänten ner till stranden. De flesta av oss följde en bäck och fick se mossbräcka (Saxifraga hypnoides), klippveronika (Veronica fruticans) och fläcknycklar (Dactylorhiza maculata). Vid det här laget hade det slagit mig hur grönt allt var, jämfört med hemma. Och särskilt alla bilder man sett på det snustorra Sverige. Nästan allt stod i blom. Dock inte staggen, men den var lika tuff för det.
Praktdunört (Chamaenerion latifolium).
Miklavatn till vänster, Skagafjörður till höger.
Mossbräcka (Saxifraga hypnoides).
Klippveronika (Veronica fruticans).
Fläcknycklar (Dactylorhiza maculata).
Fjällsippa i frukt (Dryas octopetala).
Slidstarr (Carex vaginata).
Tätört (Pinguicula vulgaris).
Axfryle (Luzula spicata).
Liten fetknopp (Sedum annuum).
På väg till nästa stopp, ett lupinhav strax öster om Siglufjörður, körde vi genom en trång, enfilig tunnel med små mötesfickor. Jag är glad att vi inte hade mötesfickorna på vår sida, för då kunde vi bara köra på så att vi snart var ute igen.
Annelie lupinbadar.
Jepp. Mycket lupin.
Stjärnbräcka (Micranthes stellaris).
Fjällgentiana (Gentiana nivalis).
Hólsá.
Vi körde genom en tunnel till, en ganska nybyggd en som ledde till ett område i Héðinsfjörður som enligt Gróa varit ganska oåtkomligt innan. Där hittade vi praktdunört på sitt rätta ställe, där det också var möjligt att studera den på nära håll. Jag hittade också två exemplar av fjälltrav som växte precis bredvid varandra, där den ena var helt täckt av stjärnhår (som de oftast är i de svenska fjällen i alla fall) och den andra helt kal. Lustigt!
Héðinsfjörður.
Praktdunört (Chamaenerion latifolium).
Sista botanikstoppet för dagen var på en plats vid Eyjafjörður, strax norr om Akureyri, norra öns största stad, som hette Gásir. Vi skulle leta stjärngentiana, men istället möttes vi av ett till hav, denna gång av ishavshästsvans (Hippuris tetraphylla). Där fanns också en mängd grönlandsgåsört, som jag inte riktigt får någon kläm på om det är en egen art (Argentina egedii) eller om det är en underart till vanlig gåsört (Argentina anserina ssp. egedii).
Ishavshästsvans (Hippuris tetraphylla).
Strandgentiana (Gentianopsis detonsa).
Fjällvityxne (Pseudorchis straminea).
Det var svårt att få in folk i bussen härifrån. Eftersom chauffören bara fick jobba en viss tid varje dag, hade vi strikta tider då vi måste vara tillbaka i Hólar. Därför var det också ganska strikt med hur mycket tid vi hade på varje stopp. Det var synd, alternativet hade ju varit att stanna längre på färre platser. Men å andra sidan fick vi se väldigt mycket på detta vis.
Nästa dag hade vi en resa på totalt sex timmar i bussen, bort till Mývatn och tillbaka, men vi hann se massor ändå. Först fick vi stifta bekantskap med ett stort antal knott vid Goðafoss. Annelie och jag satt precis vid den bakre dörren, som stod öppen tills alla människor kommit in, men tyvärr hann en mängd knott också att komma in innan dörren kunde stängas. Enligt Gróa bits de inte inomhus, men det var inte särskilt mysigt att se dem klättra på fönstret.
Goðafoss.
Svart sand.
Medan några valde att ta ett dopp i Mývatn Nature Baths (där stank det ännu värre än vid Deildartunga), åkte vi andra för att titta på de heta källorna (och växterna) i Hverir. Där stank det också. Gick man bort från ångorna fanns det dock många små söta låsbräknar och massor av skavfräkenstrån (Equisetum hyemale) att se.
Mars?
Strandglim (Silene uniflora).
Större strandpipare (Charadrius hiaticula).
Efter en timme som gick lite för fort, åkte vi tillbaka till badet för att hämta upp de andra och besöka en lokal för späd ormtunga (Botrychium azoricum). Den var så söt. Där fanns också resans snyggaste islandstimjantuva.
Späd ormtunga (Ophioglossum azoricum).
Islandstimjan (Thymus praecox).
Innan hemfärd hann vi med ett kort besök i Dimmuborgir (nej inte metalbandet), ett område med ovanliga lavaformationer som uppkommit då lavan gått över vatten som börjat koka.
Dimmuborgir.
Mývatn.
Istället för att åka samma väg tillbaka, åkte vi den något snabbare ringvägen, den som går runt hela ön. De flesta knotten hade gått och dött i skrevan mellan fönstret och toaletten, och lukten från de heta källorna var också borta.
På torsdagen åkte vi tillbaka till Akureyri för att besöka den botaniska trädgården och möta Islands mest kända botaniker, Hörður Kristinsson. Där var väldigt vackert, men jag har aningen svårt att bli road av odlade versioner av det som växer vilt precis utanför. Jag blev dock imponerad av gullgentianan (Gentiana lutea) och en gul clematis som doftade helt underbart. Innan bussen gick vidare för ett återbesök i Gásir gick vi en sväng nere vid vattnet. Där låg ett gäng strandade röda brännmaneter (Cyanea capillata), men i vattnet simmade några otroligt söta småmaneter (Eutonina indicans) och ejdrar med ungar.
Akureyri botaniska trädgård.
Röd brännmanet (Cyanea capillata).
Småmanet (Eutonina indicans).
En ejderhona (Somateria mollissima)…
…och dess unge.
Det var tydligen flera som önskat att få åka till Gásir igen, och jag sa verkligen inte emot. Denna gång gick vi åt andra hållet från parkeringen och stötte på en mängd intressanta saker. Där var småspov, silvertärnor, större strandpipare, en smalnäbbad simsnäppa, valrevben, saltarv, ostronört, strandråg, mer strandgentiana och islandshästsvans och så hittade jag en underkäke till, vad jag gissar är en, torskfisk med skägget intakt. Jag älskar att gå på stranden och leta skatter.
Småspovar (Numenius phaeopus).
Hur valrevbenen kom dit förblir en gåta.
Saltarv (H. peploides) och ostronört (M. maritima).
Strandråg (Leymus arenarius).
Strandgentiana (G. detonsa).
Större strandpipare (C. hiaticula).
Sångsvanspår (Cygnus cygnus).
En torskfiskunderkäke (och ett av många skäl till varför jag inte gillar att bada).
Tiden glömdes bort igen och vi fick skynda oss till bussen. Längs ringvägen gjorde vi ett stopp där floden Hörgá tar emot Fossá. Där sprang jag på vårfingerört (Potentilla crantzii) och vi fick se en ljungpipare (Pluvialis apricaria). Tyvärr misstänker vi att det var den som blev påkörd av en husbil när vi var på väg tillbaka till bussen. Det gjorde ont i hjärtat.
Vårfingerört (Potentilla crantzii).
Humleblomster (Geum rivale) med mutation.
Klibbig fetknopp (S. villosum).
Kvanne (Angelica archangelica).
Sångsvanar (C. cygnus).
Fossá.
För att komma tillbaka till Reykjavik på fredagen tog vi inte ringvägen igen, utan väg F35 som går mellan de två glaciärerna Langjökull och Hofsjökull och kommer ut vid Selfoss, fem mil öster om Reykjavik. F-väg betyder att man inte får köra där utan fyrhjulsdrift, och det kan jag hålla med om är en bra regel. Oj vad det skumpade. Mestadels var det rätt tråkigt, det började regna efter ett tag och lavagruset stänkte upp och täckte rutan så att man inte såg någonting. Dock hann vi med ett trevligt stopp vid sjön Galtaból och de heta källorna i Hveravellir innan dess. Och vi fick se en fjällräv!
Galtaból.
Fjällarv (Cerastium alpinum)
Fjällruta (Thalictrum alpinum).
Trift (Armeria maritima).
Hårmöja (Ranunculus confervoides).
Hveravellir.
Smörblomma (Ranunculus acris). Kanske den mest talrika växten vi såg under veckan (exklusive allt gräs).
Snösparv (Plectrophenax nivalis).
Langjökull.
Sista stoppet innan Reykjavik blev vid Geysir, en av de mest populära turistattraktionerna. Geysir ska enligt källor (ha ha) kunna skjuta iväg vatten 70 meter upp i luften, dock är den inte särskilt aktiv. Därför samlas de flesta runt Strokkur istället, som har utbrott ungefär var tionde minut. Första och andra bilden blev inte bra, så jag tvingade stackars Annelie att stå kvar i regnet. När vi kom tillbaka till bussen fick vi verkligen se hur skitig den var.
Jepp. Det lilla strecket är vägen.
Skitig ruta.
Strokkur.
Skitig buss.
Tyvärr fick vi inte se mycket av landskapet mellan Selfoss och Reykjavik eftersom det börjat regna ganska kraftigt från lågt gående moln. Vi, tillsammans med fyra andra, blev avsläppta vid Reykjavik Hostel Village, eftersom vi valt det billigaste alternativet övernattning. Jag skulle dock inte vilja bo på detta hostel igen, rummet var fint men jag har nog aldrig sett så mycket kalkavlagringar i ett badrum förut. Och det var extremt lyhört, både ut i korridoren och ut mot gatan. Trots att Google visade fel plats, lyckades vi leta oss fram till en asiatisk restaurang vid namn Fine restaurant som fått fina betyg. Jag blev varnad att det jag valde var starkt, men jag chansade ändå och det var precis lagom. Efter maten tog vi en tur till en mataffär för att bunkra upp inför kommande dagar med hyrbil längs södra kusten.
Bildkälla: https://deathstar-650a.kxcdn.com/wp-content/uploads/2016/02/00_01_Iceland.jpg
På lördagsmorgonen blev vi varse om att hostelet inte serverade frukost, utan vi fick gå till huvudgatan för att leta efter något att äta. Av en ren händelse råkade vi välja samma hotell som några av de andra resenärerna sovit på, så det var trevligt att få träffa dem igen och säga hejdå ordentligt. Sedan gick vi omkring i centrum i ett par timmar innan det var dags att hämta ut bilen. Jag trodde vi skulle få en likadan Kia som vi haft i Abisko, men det blev en Toyota Auris hybrid med automatväxel! Vilken lättnad, tyckte jag, eftersom jag är tillräckligt nervös på okända vägar och vill helst inte behöva hålla koll på ett knepigt dragläge också. Det har jag tillräckligt med dåliga minnen av. Men tack och lov för Annelie, hon har inget emot stadskörning.
Det kändes lite som att vi nu var fria. De strikta busstiderna tog bort lite av nöjet, men det hade ju också varit en mycket händelserik vecka och ibland kan det vara skönt att låta andra bestämma vart man ska gå, när man själv inte har någon aning. Vi hade också lärt oss väldigt mycket, vilket skulle komma till användning nu när vi gav oss ut på egna äventyr.
