Nannie Linnéa

Ända sedan jag började min doktorandtjänst i september förra året har det varit bestämt att jag och min handledare Torsten i sommar skulle åka till Österrike och samla fingerörter till mitt projekt (och parksmultron till hans). Nu, en månad efter att vi kom hem, känns det nästan overkligt att något man pratat om i hela nio månader faktiskt skett. Det gick ju så fort. Eller, egentligen inte, för jag har en stark längtan tillbaka. Och var skulle jag fått den ifrån om jag inte varit där? Sen har jag ju ett antal hundra bilder som bevis.

Det började med en låg grad av dramatik måndagen den 3 juli. Flyget från Bergen var aningen försenat och vi hade inte lång tid på oss till nästa flyg i Oslo. Turligt nog låg gaterna hyfsat nära varandra och vi landade i Wien på utsatt tid. När vi gick mot biluthyrningen tänkte jag att snart går vi här igen, tio dagar kan tyckas som en lång tid men helt plötsligt är det över. Jag måste se till att njuta.

När vi lagt till GPS, försäkring och mig som extra förare, blev priset mer än dubbelt så mycket som det stod på hemsidan då vi bokade bilen. Men vad göra? Vi fick en vit Nissan av en modell jag glömde anteckna, med ett inbyggt navigationssystem som under resan kom att refereras till som “Hon”. Från flygplatsen körde vi (dvs Torsten) sydväst till Gumpoldskirchen, där vi skulle bo hos Torstens tidigare kollega Jürg och hans familj. I vägrenarna växte mycket intressant, men det är ju direkt olagligt att stanna på motorväg. Synd på de snygga tistlarna. Det var varmt, så mot kvällningen gick vi en liten runda i byn och tittade på vinodlingarna. Eller rättare sagt det mer intressanta “ogräset” runt dem. Den promenaden inbringade också resans första kollekt, ett par mycket ståtliga exemplar av styv fingerört (Potentilla recta).

Tisdagen spenderade vi på herbariet på naturhistoriska muséet inne i Wien. Lådorna stod staplade högt ovanpå de redan höga skåpen, och det mesta materialet var väldigt gammalt. Jag antecknade i alla fall de fyndlokaler till dem som var yngre än 20 år, men jag hade ju ingen aning om de fanns kvar eller om det till exempel byggts hus ovanpå de små guldklimparna. Sa jag att det var varmt? Mannen som visade oss runt, kom jag på efter ett tag, var den person som samlat in de växter som jag suttit och monterat i Bergen i vår.

På kvällen gick vi till en Heuriger och provade ett par av årets viner, samt åt mycket god mat. Dörren till vänster i bild på Gumpoldskirchens huvudgata ovan tillhör en Heuriger, och kvisten indikerar att de har öppet för säsongen. Vad som var så tufft, var att mot gatorna låg husen väldigt tätt och inte mycket grönska syntes. Men så gick man in och helt plötsligt befann man sig på en öppen, lummig bakgård med mycket natur att njuta av.

På onsdagen gick jag även igenom materialet på det ganska mycket mindre herbariet på botaniska institutionen på universitetet. Det visade sig dock kunna bidra med koordinater för ett par arter, varav i alla fall en gav utdelning senare. Fann en anteckning på en av mapparna till Potentilla brauneana från självaste Theodor Wolf, han som författat den rikligt citerade monografin över Potentilla från 1908. Vi fick också kartor och listor på fyndlokaler av en mycket kunnig man vid namn Harald Niklfeld. Han verkade känna hela landet lika väl som sin egen bakficka. På eftermiddagen tog Torsten och jag en promenad i botaniska trädgården som låg precis utanför byggnaden. Förutom de många planterade fingerörterna (bra övning), fick jag se skensmultron (Potentilla indica) under buskarna. Det var också fullt av eldlöss i olika åldersstadier!

Några minuter efter jag fotat eldlössen, och Torsten var upptagen med att fota revfingerörten i gräsmattan, fann jag mig plötsligt på alla fyra på grusvägen. Scenariot efter detta såg ut ungefär såhär:

Shit, är kameran ok? Ja det är den.
Tittar på händerna. Ingen fara.
Tittar ner på byxorna.
Åh nej! En stor reva i mina favoritbyxor, och dessutom de enda som inte är fältbyxor av dem jag har med mig.
Ropar “Torsten vi måste gå och shoppaaaa!”
Tittar ner på byxorna igen. Åh nej, blod.
Vänta nu, vad är det där vita?
En stor hudflik!

Redan där insåg jag väl att den inte skulle gå att lägga tillbaka. Torsten uppmärksammade tillslut vad som hänt och vi gick i rask takt tillbaka till Jürgs kontor. Jag gick till toaletten, som bestod av ett handfat och tre båstoaletter, för att tvätta av mig. Hoppades på att ingen skulle komma, drog av ena byxbenet, slängde upp benet i handfatet och spolade och spolade. Hur jag kunde hålla mig vid mina sinnes fulla bruk vet jag inte riktigt, men det faktum att min sårspecialist till mamma befann sig sisådär 1350 km bort och att jag konstaterade att jag ju faktiskt är en vuxen människa, fick väl att skärpa till mig. Drog på mig byxorna igen och gick tillbaka till Jürgs kontor där jag la mig på soffan. Jürg hade tagit en vända till första-hjälpenskåpet och Torsten hällde alkohol på såret så att det sved så in i. Snipp snipp hörde jag då och förstod att nu var hudfliken borta. När plåstret var på låg jag kvar en stund tills jag kände att färgen i ansiktet börjat återvända. Sen gick vi till tågstationen för att åka tillbaka till Gumpoldskirchen. Jag var rätt arg på mig själv som orsakat detta besvär för oss alla. Men härmed kan jag varmt rekommendera att skaffa sig en handledare, om man gått i de tankarna. Förutom att vara värdefulla uppslagsböcker, kan de alltså även agera såromläggare.

Det kanske är bäst att nämna med en gång dock, att det var inte så illa som jag kanske får det att låta. Värre olyckor har ju definitivt hänt, men på ett personligt plan var det ganska dramatiskt. Det är snart sex veckor sedan, och det är faktiskt först nu som jag har alla tre hudlager tillbaka. Så, sorry om ni vid det här laget har tappat matlusten, men jag tycker hela händelsen har blivit en rolig historia! Skälet till att jag trillade var nog att de hyfsat stora stenarna på grusvägen, som sluttade lite in mot mitten, kom i rullning. Att ha platta Converse på sig visade sig alltså inte vara det bästa skovalet den dagen.

Så länge jag inte tänkte på den där hudfliken mådde jag ganska bra. Jag lyckades byta plåster själv resten av resan och tack vare Ipren var smärtan aldrig riktigt påträngande. Det som var jobbigt var att det blev stelt och knäet svårt att böja, och jag fick tänka mig för noga vilket ben jag satte först när jag gick upp och ner i trappor. Eller berg. Tur var väl ändå att torsdagen, när vi äntligen gav oss iväg för att leta fingerörter på riktigt, blev en mjukstart utan några alper att bestiga. Vi höll oss i låglandet, först i området runt Gumpoldskirchen, sen vidare västerut till Semmering och så Ramsau am Dachstein i Steiermark. Förutom att den där koordinaten på universitetsherbariet ledde oss rätt till en Potentilla heptaphylla, såg vi såklart mycket annat skoj.

På fredagen tog vi oss an stigen som gick upp till Guttenberghaus. Vid starten, strax ovanför Feistererhof, stod det att det skulle ta 2 timmar och 45 minuter att gå upp. Jo tjena. Här kommer en botaniker med både kamera och skadat knä. Förutom de små farthindren sa mina lungor ifrån efter bara första backen. Trodde ett tag att jag aldrig skulle klara mig till toppen, men efter några hundra meter gick det bättre.Först gick vi genom ett skogsparti med bland annat många lärkar, men ganska snart försvann de höga träden och de fantastiska fjällörterna tog vid. Så mycket nytt och spännande! Man fick dock akta sig för alla lösa stenar på stigen, en vandringsstav hade varit bra att ha. Torsten var tvungen att gå framför mig, eftersom osten vi köpt till våra matsäcksmackor stank så mycket. Den där doften trängde sig alltså ut både genom plastpåsen och ryggsäcken. Smaken var helt ok, men doften satt kvar i näsan även när de var uppätna.

Tillbaka i skogspartiet stannade vi till vid restaurangen som låg där i backen. En halvliter flädersaft serverat i ett ölkrus var precis vad jag behövde. Efter en välbehövlig dusch (nämnde jag att det var varmt?) gick vi till Feistererhof igen för en bit mat. Ett ordentligt åskväder drog förbi, men vi blev belönade med en dubbel regnbåge. Tur att vi inte var kvar på berget!

Efter lite dividerande bestämde vi oss för att nästa dag åka västerut till ett ställe i Salzburg som hette Eisriesenwelt, för att leta efter Potentilla grandiflora. En alltför osäker stig satte dock stopp för det, men vi hittade istället en annan, Potentilla caulescens. Eisriesenwelt är en grotta full av is och en mycket populär turistattraktion. Vi åkte linbanan upp, genom molnen, gick bort till grottmynningen, och sedan gick vi ner. Det var mycket rullande stenar och jag kan ju inte förneka att jag var lite rädd för att trilla igen. En vandringsstav hade varit bra att ha här också. Men det var häftig utsikt.

Det började regna rätt ordentligt på vägen ner. Visst var det skönt att slippa svettas som en gris, men att bli genomblöt på annat sätt var inte riktigt min önskan heller. När vi kom tillbaka till bilen styrde vi kosan söderut till Kaprun, med planen att försöka hitta den högalpina Potentilla frigida på Kitzsteinhorn. Vi tog in på ett trevligt ställe som hette Falkenstein och gick sen in till stan för att äta en bit mat. Och vilken bit det var! Ofantligt god spenatknödel. Förutom all mat som vi fick hos Jürg, var det här det godaste på resan. I Kaprun låg Inter Sportbutikerna ungefär lika tätt som H&M ligger på Drottninggatan i Stockholm. Många sålde stavar, men bara i par, och jag behövde ju bara en. Jag var inte redo att spendera dubbelt så många hundralappar som jag egentligen behövde.

Hotellavgiften sved lite i forskningspengapungen, men man fick också ett så kallat sommarkort, som visade sig ge gratis tillgång till de två nedre liftarna upp på Kitzsteinhorn. Den tredje, som alla skidåkare fortsatte med, hade vi ju ändå ingen nytta av eftersom det vi letade efter inte fanns på snö. Det var ett häftigt ställe. Här var jag dock också ganska rädd, det var brant, fuktigt från snölegorna och många lösa stenar. Skulle köpt de där stavarna i alla fall. Men, igen, mycket vackert och många fina växter att se. Tyvärr ingen Potentilla frigida, men fler aurea och brauneana!

På vägen tillbaka till Kaprun stannade vi till för att Torsten ville titta efter parksmultron. Jag vågade inte gå förbi bommen som var där, så jag stod och beundrade de fantastiska kåltistlarna under tiden istället.

När jag kom ut ur duschen slutade det liksom inte att låta vatten. Ett riktigt åskoväder hade dragit in, och igen var jag glad att vi inte var kvar där uppe. Så istället för ett återbesök hos spenatknödeln, blev det middag på hotellet.

Sista dagen i fält, och sista chansen att hitta Potentilla frigida, åkte vi till Heiligenblut i Kärnten via en ganska spektakulär väg som hette Großglockner Hochalpenstraße. Den bestod av ett antal hårnålskurvor, där varje hade ett eget nummer och info om på vilken höjd över havet man befann sig. Från Heiligenblut åkte vi linbanan upp till Schareck på 2600 möh. Om man lite haft känslan av att gå bland molnen vid Eisriesenwelt, var det inget emot vad vi fick uppleva här. Alldeles tjockt var det, och jag upptäckte att vi inte kunde gå särskilt långt ifrån varandra innan man inte längre kunde se den andre. Vi hittade ingen frigida här heller, däremot fanns det mycket vårfingerört (Potentilla crantzii) och mer aurea.

Vi åkte ner igen, såg ett murmeldjur till, körde tillbaka längs Großglockner Hochalpenstraße, och kom på kvällen fram till Gumpoldskirchen där Jürg bjöd på hemlagad pizza.

Nu var det bara en art kvar att hitta, kvarnfingerört (Potentilla supina). Påföljande dag tog vi en tur till olika lokaler runt Gumpoldskirchen där den rapporterats tidigare år, men inte förrän på sista stället fann vi den. Den växte i kanten av ett rapsfält, omringat av brännässlor och snärjmåror vars frön jag fick håret fullt av när jag böjde mig in för att leta. Ett exempel på en sån där dag då plötsligt alla besvär inte längre kan påverka en, eftersom man fick se något som vägde upp alla tyngder man hade på hjärtat just då.

Ja jösses vilken resa. Även om det varit helt fantastiskt började jag bli rätt hemfärdig, att leva ur en resväska är inte jättesmidigt och jag längtade efter min egen säng. Sista dagen åkte vi in med Jürg till Wien igen och gav botaniska trädgården en chans till. Denna gång höll jag mig på båda benen. Efter en lunch med riktig wienerschnitzel åkte vi i extremt god tid in till flygplatsen för att slippa betala för bilen en extra dag. Eftersom vi hade business classbiljetter (det får man tydligen automatiskt när man bokar via universitetets resebyrå) kunde vi bekvämt sitta i loungen och ta del av diverse snacks och lättare mat. Dock ville det sig inte bättre än att flyget blev nästan en och en halv timme försenat, och vi missade vår anslutning i Köpenhamn. Resebyrån bokade om oss på nästa flyg till Bergen, som dock var klockan åtta nästa morgon, så det blev en dyr, kort natt med en aningen stressig sömn på Clarion vid Kastrup. Önska mig lycka till i kampen mot Austrian Airlines att få ersättning för det.

Så, knappt tio timmar efter att vi egentligen skulle varit tillbaka, var vi hemma i Bergen. Det var skönt att komma hem. Ett par dagar senare drabbades jag dock av något jag inte finner något bättre ord för än resedepression. En ofantligt stark längtan av att åka tillbaka. Och som sagt, den har inte helt släppt.

“Vad du får uppleva mycket” brukar mormor säga. Jag det får jag. Och det är jag så fruktansvärt glad och tacksam för.