Nannie Linnéa

Dagen efter Gullfjellet tog vi bussen upp till Montana för att ta oss upp på Ulriken, över Vidden och bort till Fløyen, en runda på ca 16 km. Vi tyckte inte att vi gick särskilt långsamt, men nog gick (och sprang) typ alla förbi oss ändå. Men det fanns en utsikt att titta på och stenar på stigen att akta sig för, så vi fortsatte i vår egna, lagom, takt.

Mitt hus är det röda precis till vänster om de fyra, stora, vita.

Hagtornsrost (Gymnosporangium clavariiforme) på sin primära värd en (Juniperus communis).

Vassdalvatnet.

Den där antennen skulle vi gå förbi senare under dagen.

Langelivatnet.

Svartediket.

Jordal.

Tittar man noga ser man vägmarkeringarna. Där gick vi!

Antennen vid Ulriksbanen.

Vart tog vägen vägen?

Byfjorden.

Tindevatnet.

Fjällkåpa (Alchemilla alpina).

Framme vid Fløibanen!

Centrum.

Løvstakken.

Gråsparv.

Har ni mat?

Efter mycket debatterande med mig själv och mina fötter tog vi Fløibanen ner till Bryggen och därifrån bussen hem. Åtta timmar hade vi tagit på oss. Verkligen ingen rekordtid, men att njuta av naturen får ta den tid det tar. Den där turen ska jag också gå när lite mer grönska kommit upp.

Vi startade vid den röda linjen.

I onsdags kväll kom Sofia hit med flyget från Stockholm. Från busshållplatsen till dörren insåg jag på alla Sofias kommentarer att jag gått och blivit hemmablind. Kanske sätter allt regn mer spår i det undermedvetna tyckandet än man tror, för jag vet ju egentligen att det är väldigt vackert här.

På torsdagsmorgonen tog vi mina husvärdars lilla skåpbil till Osavatnet rakt öster om stan. Jag hade sovit rätt dåligt för att jag var nervös för okänd bil och storstadskörning, men jag svängde rätt i alla rondeller och klarade möte med både lastbil och buss på den smalaste vägen! Från Osavatnet tog vi sikte på Redningshytten på Gullfjellet, en stigning på ca 300 höjdmeter. Om vi orkade och hade tid var tanken att vi skulle ta oss ända till toppen på nästan 1000 meters höjd (dvs 400 höjdmeter till). Stenskvättorna kvittrade, molnen rullade in, hagel kom i tre omgångar, solen tittade fram två minuter åt gången och utsikten var fantastisk även om våren knappt kommit där uppe.

Stenskvätta.

Tuvull (Eriophorum vagnatum).

Tuvsäv (Trichophorum cespitosum) på väg upp.

En hurtigbulle gick förbi oss i början på stigen och mötte oss sedan på väg ner när vi kommit ungefär halvvägs. Väl uppe i räddningshytten hittade vi en gästbok där folk skrivit vilken dag och vilket klockslag de var där. Vi kunde konstatera att vi var en timme och tio minuter efter den där kvinnan, men vi hittade hennes namn på flera ställen och tänkte att går man upp där flera gånger i veckan kanske man inte behöver stanna och fota var tionde meter som en annan.

När vi vilat benen lite bestämde vi oss för att fortsätta. Dock kom vi inte mer än en kilometer till, sen var det för mycket snö och det hade vi inte utrustning till att ta oss över. Men det gjorde inte så mycket. Vi vände tillbaka till hytten och stack iväg på ett litet sidospår istället.

Redningshytten.

Sofia var helt fascinerad av stenarna. Givetvis övertalade hon mig att ta med en av de största. Nu ligger den utanför dörren och påminner om en trevlig tur!

Svartavatnet.

Vårfryle (Luzula pilosa).

Den i Sverige ovanliga storfrylen (Luzula sylvatica) fanns överallt på fjället.

Polkagrisrandiga vitsippor (Anemone nemorosa).

Ja dit får man försöka ta sig tillbaka på sensommaren och se lite andra blommande växter än frylen och halvgräs. Då kanske snön låter en komma till toppen också!

Vi gick till den röda pricken och tillbaka.