Nannie Linnéa

När vi kom fram till Vilnus var det rätt varmt och vi hade börjat bli rätt trötta i allmänhet. Inte förrän efter att vi bokade det billigaste hostelet vi hittade läste vi recensionerna, och där fanns en och annan femstjärna, men de flesta hade gett typ två. Till skillnad från tidigare hostel hade vi dock bokat ett dubbelrum och det visade sig till vår lättnad vara helt ok. Efter att ha däckat på på rummet i ett par timmar gav vi oss ut på stan. Först skulle det fixas kaffe till Marion, sen gick vi till rådhuset och turistinformationen för att plocka en karta. På den fanns en utritad rutt där man själv kunde upptäcka några av innerstans sevärdheter. Det visade sig bli den bästa av alla resans kvällar. I alla fall enligt mig.

Torget vid rådhuset.

Rådhuset.

Stiklių gatvė.

Universitetet.

Presidentpalatset.

Konstnärskvarteret Užupis. Man skulle alltid le och köra långsamt.

Vilniafloden som avgränsade Užupis och resten av gamla stan.

Užupis regler fanns på flera plakat på olika språk, däribland svenska. Vad sägs om till exempel “En katt behöver inte älska sin ägare men måste hjälpa denne i dödens minut”.

St. Annes kyrka.

Vilnius katedral.

Klocktornet.

Gedimniastornet.

Neris.

TV-tornet.

Kanske de osexigaste racingbilarna någonsin. Kolla selfiepinnen.

Vi hade vid det här laget kommit till den stora shoppinggatan Gedimino prospektas och åt varsin jättegod pizza på Čili Pica. Sugna på öl gick vi tillbaka till rådhustorget där vi i närheten sett en lovande pub. Jodå, en halvliter öl och varm chokladdessert för 50 kr.Vid 12 nästa dag gick vi en sån där gratis guidad tur igen. Mycket av det vi sett under vår egna sight-seeing fick vi nu svar på vad det var, typ hela historien bakom Užupis.

Backpackerjesus.

Det började dra ihop sig till nästa avfärd och när vi bokade visste vi inte att Panorama City Centre låg långt utanför centrum, så vi började gå åt det hållet. Vid busshållplatsen låg ett jättestort shoppingcenter där Marion gick loss.

Neris och Gedimniastornet från andra hållet.

Nattbussen till Warszawa var bekväm, men luktade rätt mycket svett. Trodde aldrig att den spanske herren som stod i gången och pratade med sin vän aldrig skulle sluta pladdra. Vi visste inte heller riktigt när vi skulle vara framme, eftersom det är en timmes tidsskillnad mellan Vilnius och Warszawa och vi visste inte helt säkert att det var lokal tid som stod på biljetten, vilket resulterade i en ganska orolig natt. Vi ville ju inte åka vidare till Berlin. Marion sov dock ända in till stationen.

Jag blev förvånad så många gånger under denna resa. Gamla öststatsländer var i mitt huvud tidigare bara av betong, men nu för fjärde gången hade jag fel. Warszawa såg ju mer modernt ut än Stockholm för tusan. Klockan var tjugo i sex och på Starbucks tog vi en dricka. Jag hade dock ingen aning om att chokladmjölk kunde göra en så fruktansvärt kissnödig, och det var nära att vi inte hann fram till hostelet innan det hände en olycka.

Vi gick förbi slottstorget och satte oss efter lite morgongymnastik i utegymmet (för Marions del) i en park en bit därifrån. Marion sov och jag började läsa Enders spel som jag släpat med mig. Ska ju inte förneka att jag nickade till lite också.

En rödblommig hästkastanj!

Slottstorget.

Gissa vad det var dags för vid 12? Jajemän, en gratis guidad tur. Här i Warszawa fanns det dock flera stycken, och detta var den som koncentrerade sig runt Gamla Stan.

Smalaste fasaden i stan, alltså den i hörnet, endast ett fönster brett.

Gamla Stans handelsplats. Även om alla hus ser gamla ut är de från efter kriget då allt byggdes upp så som det såg ut innan staden bombades.

Marie Curies gamla hus.

Barbican.

Ingången byggdes på snedden eftersom det skulle bli svårare att knuffa upp porten och rusa in i full fart. Dock är detta en nybyggnation efter andra världskriget, baserad på 1700-talsritningar av den.

Högsta domstolen.

Monumentet till warszawaupproret 1944.

Efter en sen lunch gick vi till hostelet och checkade in, sov en stund och gick sen till universitetsträdgården, belägen på bibliotekstaket.

Till kvällsmat blev det traditionella dumplings/piroger och jag smakade för första gången i mitt liv en sangria. Lite för söt, tyckte jag nog.

Efter tips från vår lite för pratglada sänggranne gick vi nästa dag till kultur- och vetenskapspalatset vid tågstationen för att få de obligatoriska utsiktsbilderna.

Kultur- och vetenskapspalatset. Gud vad jag älskar mitt 24-105-objektiv. Och polfilter.

Gamla Stan i bakgrunden.

Narodowy stadium.

Precis nedanför låg också en stor shoppinggalleria där vi gick runt en stund och åt lunch. Det är ett riktigt ilandsproblem när man är hungrig men hellre vill shoppa, men tillslut inser att man faktiskt måste ha mat och blir jättesur. 

Vi gick tillbaka till slottstorget och gick den guidade turen om judarna i Warszawa. Den var intressant, men det mesta vi tittade på var monument. Förståeligt, med tanke på att allt demolerades, men det kändes ändå lite som att något saknades. Det mest konkreta vi såg var de hus som byggts ovanpå de stenhögar som aldrig forslades bort efter att ghettot förstörts. Innan kriget bodde det ungefär 400 000 judar i stan, men idag är den siffran bara ett tusental. Tre fjärdedelar av dem dog i förintelseläger.

Ett minnesmärke över ghettot. Nere i hörnet ser man gränsen för var muren gick.

Hus på små kullar över allt bråte efter demolerandet av ghettot.

Den gamla tågstationen där judarna slussades till förintelselägret Treblinka.

Till kvällsmat blev det bakad potatis och sen lite shopping till. Vi ville inte riktigt gå hem till den pratglada tanten i rummet, så vi gick och satte oss på en pub som precis började visa nån fotbollsmatch. Marion imponerade stort med sina fotbollskunskaper. Jag fattar fortfarande inte vad offside är, även fast jag fått det förklarat för mig flera gånger. Fick höra ett antal “kurwa!”. Det vill säga det verkade inte gå så bra för det laget de hejade på.

I halvlek bet vi ihop och gick tillbaka till hostelet, men där satt killarna i allmänrummet och tittade, så då satte vi oss där också. Stackars tant.

Morgonen efter tog vi bussen till flygplatsen och landade vid lunchtid i Skavsta. Vilken resa alltså. Ska jag sammanfatta så gillade jag Vilnius bäst. Tack till Marion för idén och för att jag fick följa med!

Såå, hur många Marionbilder såg ni? Om jag räknat rätt är det 18 stycken. Dock var bara 7 av dem oavsiktliga ;)

För en månad sedan (redan?!) gav Marion och jag oss ut på en resa dit ingen av oss varit förut. Jag förväntade mig mest betong, men oj så fel jag hade. Så nu tänkte jag att vi ska leka leken Räkna-hur-många-gånger-Marion-gick-in-i-bild.

På eftermiddagen den 5 maj klev vi på Booze cruisen till Tallinn. Så mycket booze blev det dock inte, vi gick en sväng i tax freen, drack varsin öl, tittade på akrobaterna och coverbandet och somnade vid 11-tiden. Väl framme på förmiddagen gick vi genom gamla stan till vårt hostel för att lägga in grejerna. Det var för tidigt att checka in, så vi gick en guidad tur och strosade omkring lite till. Den guidade turen var en del av de gratisturer till fots som finns i alla tre baltländer, något jag verkligen rekommenderar att göra.

Hejdå Värtahamnen!

Roliga gatunamn.

Rådhustorget.

Alexander Nevskijkatedralen.

Tornet Långe Hermann och en del av parlamentshuset. Den flagga som hissas där varje morgon tillhör det land som styr. Än så länge har de inte varit ockuperade på över 20 år.

Sankt Olavs kyrka.

Stadsmuren.

Uppe i Sankt Olavs kyrka.

Svenska Sankt Mikaelskyrkan, Alexander Nevskijkatedralen och Långe Hermann.

Domberget.

Trappan i Sankt Olavs kyrka var ett äventyr i sig. Supersmal, spiralformad och med 20 cm höga steg i oformlig sten. Men utsikten var ju väl värd mödan. Efter att Marion fått kaffe gick vi tillbaka till hostelet och checkade in. Var bara vi och en snubbe till i 12-bäddsrummet så det var väldigt lugnt. Vilade en stund och sen gick vi ut i regnet som börjat komma och åt på en lite finare restaurang än vad någon av oss planerat i Gamla Stan. Gott var det dock och egentligen inte dyrare än en kväll ute i Stockholm. Men man blir snabbt snål när allt annat är billigare.

Nästa dag checkade vi ut och gick tillbaka till kajområdet och Kadrioruparken. Där fanns svalört och gulsippa i mängder, och så tittade vi på Kadriorgs slott. Åt en billig lunch på Konstmuséet och gick sen tillbaka in mot stan för att försöka hitta ett H&M så Marion kunde köpa pyjamas. Det gick dock inte så bra, jag fick upp en adress på telefonen men där fanns inte ett spår när vi gick förbi. Tog nyss reda på det, och det visade sig att det inte ska öppna förrän i oktober.

Gulsippa (Anemone ranunculoides).

Kadriorgs slott.

När vi gett upp om H&M regnade det rätt ordentligt och vi började att gå mot busstationen där vi skulle ta bussen till Riga vid fyra. Såg på kartan att det skulle ligga ett stort shoppingcenter i närheten men det visade sig vara en besvikelse också. Fanns dock en ordentlig idrottsbutik och så mycket som vi gått bara under de här två första dagarna insåg jag att det aldrig skulle gå att fortsätta i den takten med de skor jag tagit med. Så jag köpte mig ett par riktiga Salomon för inte så lite pengar och slängde de trasiga kängorna jag hade på mig. Något jag halvt skulle ångra senare.

På väg till Riga fick jag se mitt första storkbo, med tillhörande stork. Vi kom fram vid halv nio på kvällen och checkade in på ett väldigt livligt hostel i Gamla Stan där vi blev bjudna på en välkomstshot. Jag fick smått panik och tackade nej. Vi tog en kort promenad på stan och gick och la oss vid halv tolvtiden. Det var dock tidigt jämfört med alla andra i rummet, de var nere i lobbyn och festade och smugglade ner alkohol de förvarade på rummet. Innan de upptäckte att vi låg där och försökte sova fick vi höra både det ena och det andra oanständiga, vilket resulterade i ett gemensamt gapskratt när de gått ut. Sov rätt dåligt, det gick inte att ha fönstret stängt för då blev luften dålig på nolltid, men ute på gatan var festen i full gång.

Petruskyrkan.

Vanšubron över Daugava.

Om vi blivit väckta mitt i natten av folk som gått och lagt sig så väckte vi dem när vi gick upp på morgonen. Förvaringsboxarna var stora burar med hänglås man drog fram från under sängen och man väckte hela rummet när man höll på med dem. Men köket var riktigt fint och vi gjorde en riktigt bra mack- och äggrörefrukost. Först gick vi och tittade på den stora matmarknaden som sattes upp varje dag. Riktigt bra ställe om man är ute efter närproducerat, så dit borde alla som är det minsta matintresserade turister gå! Sen gick vi till Latvian Academy of Sciences, eller Stalins födelsedagstårta som den också kallades, för att få en överblick av stan. Denna gång behövde vi i alla fall inte gå upp alla (17) våningar, bara de två sista.

Latvian Academy of Sciences, aka Stalins födelsedagstårta.

TV-tornet.

Nationalbiblioteket och matmarknaden.

Fanns mer än mat på marknaden också.

Åt lunch på Wok to Walk och sen styrde vi mot Petruskyrkan igen där Rigaversionen av den gratis guidade stadsturen skulle börja. Vilken rolig snubbe vi fick följa. Han tog oss ut ur Gamla Stan och visade oss det de flesta turister missar. Två av stoppen var dock matmarknaden och vetenskapsakademien, så där hade vi ju faktiskt gjort bra ifrån oss på egen hand.

Guiden Martin visar första hostelet i Riga.

Rigas första hamn… innan landhöjningen.

Jesuskyrkan, den största träkyrkan i Lettland.

Frihetsmonumentet.

Operan.

Efter den guidade turen gick vi över Daugava på Akmensbron till det jättetuffa nationalbiblioteket. Dock var det stängt eftersom byggnaden användes till en massa EU-möten då. Lagade middag på hostelet och pratade lite med våra nya finländska sänggrannar innan vi gick ut och tog en öl med den godaste snacksbrickan jag någonsin varit med om.

Kråka på Akmensbron med vetenskapsakademien i bakgrunden.

Nationalbiblioteket.

Vanšubron igen.

Strax efter nio nästa dag tog vi tåget till Kemeri nationalpark. 4 ynka euro kostade det fram och tillbaka för en timmes färd per person. Väl framme hade vi riktigt tur, där stod en buss som flera skogsmullesnubbar hoppade på och guiden frågade oss om vi ville hänga på till myren. Visst ville vi det. Till en början såg det inte på långa vägar lika fint ut som i Store Mosse, men efter ett tag öppnade det upp sig mer och det visade sig faktiskt vara riktigt vackert. Där var många fler små sjöar och till och med ett utsiktstorn. Soligt var det, men ruskigt blåsigt.

Vi gick tillbaka till tågstationen (nästan 3 km, så tack för skjutsen dit!) och insåg att parken var lite större än vi trodde. Det var antingen att gå till turistcentrumet eller en promenad på en cykelrunda in i skogen, och vi valde skogen. Först fick man gå 1,5 km genom byn och det var en rätt rolig syn. Det var en himla blandning på hur väl folk tog hand om sina trädgårdar, vissa hade välskötta trädgårdsland medan vissa var mer som en sommaräng. Det var dock rätt jobbigt för fötterna, gatorna var inte asfalterade utan de var lagda med vass sten i plommonstorlek, så man gick och vickade på vaderna hela tiden. Jag hade dessutom börjat få ordentlig skoskav av de nya skorna. Men det var bara att bita ihop. Skogsturen blev dock lite av en besvikelse, det såg ut precis som hemma. En gök hördes hyfsat nära också, men den ville inte visa sig. Däremot fick vi se den längsta tussilagon jag någonsin sett.

Harsyra (Oxalis acetocella).

Längsta tussilagon! (Tussilago farfara).

Snyggt tak.

På kvällen åt vi billig mat på den överfulla krogen Ala och stupade ganska tidigt i säng. Vid nio på morgonen tog vi nästa buss, nu till Vilnius.