Nannie Linnéa

31/7
Det var trevligt att ha täckningen tillbaka på telefonen, under större delen av resan från Las Vegas hade vi varken haft tele- eller radiomottagning, så vi hade fått lyssna på AM-bandet på bilradion.

Medan Karin packade för hemfärd åkte vi andra till Rowena Viewpoint. Deras uppfart var dock i brantaste laget, och dessutom krökt, så inte ens pappa vågade backa ner, utan Karin fick göra det åt honom. Det var lite roligt.

När vi skulle åka tillbaka svängde pappa åt fel håll och vi fortsatte istället nerför berget på en väldigt slingrig väg. Jag förstod inte riktigt hur alla cyklister vi mötte frivilligt kunde ge sig på den här vägen uppför. Jag var också lite orolig att Erik och Tove skulle tro att de blev bortrövade, men de verkade okej. När pappa satte på GPSen var det inte så svårt att hitta tillbaka.

Tillsammans åkte vi en liten bit västerut till Mosier Twin Tunnels Hike, en bit av den gamla landsvägen som nu gjorts om till vandringsled. Jag var så trött i kroppen och fasade direkt för tillbakavägen, eftersom vi började med att gå nerför en lång nedförsbacke. Men när Karin sa att det faktiskt var gultallar som växte längs stigen och när jag hittade en douglasgran piggnade jag till ordentligt. Tänk att ha fått se dem vilda, på riktigt!

Det var svårt att tänka sig att bilar en gång i tiden kunnat mötas på den här vägen, särskilt lastbilar, men jag antar att de var lite mindre och gick lite långsammare för 50 år sedan. Karin och barnen åkte nu direkt hem, medan vi fått tipset att stanna till vid Mountain nånting Falls. Det var omöjligt att höra vad hon sa. Efter en bit såg vi en skylt där det stod Multnomah Falls och antog att de tvar det hon måste ha menat, men att vi nu missade avfarten. Vi hann tänka att ja ja ett vattenfall mer eller mindre kanske inte spelar så stor roll. Vi hade fått nog av felkörningar. Även om en GPS visar vägen och till exempel säger att man ska ligga längst till vänster, kan man aldrig vara säker på att filen längst till vänster för tillfället fortfarande är längst till vänster när man kommer fram till korsningen. Och när man inser det, kan det vara omöjligt att byta fil på grund av att vägarna är smockade med bilar. Det visade sig dock att vi inte alls missat avfarten, så då körde vi ändå dit. Och tur var väl det för det var riktigt imponerande, längsta fallet är 165 meter. Det kändes också som att vi fick en liten försmak till vad vi skulle få se i Olympic National Park, mossbeklädda träd och massor av ormbunkar.

Av det andra paret som bodde hos Dexter och Carole i Pinedale hade vi fått höra att trafiken i Seattle var det värsta de sett. Karin hade sagt till oss att vi skulle ligga i samåkningsfilen, men den gick inte mycket fortare än övriga filer. För en gångs skull körde vi helt rätt på första försöket och kom sent på eftermiddagen fram till deras hus i Bellevue. Det var stort, öppet och högt i tak. Jag blev tilldelad Toves underslaf, men innan läggdags fick jag äran att fiskbensfläta leksakshästens svans och vi åkte och åt sushi. Där mötte också Karins man Rich upp oss. Tove somnade i bilen hem, och jag var rädd att jag skulle väcka henne när jag gick och lade mig, men hon sov som en stock.

1/8
Att från Stockholm ta en dagstur till Sundsvall är kanske inte det första man skulle kunna ta sig an, det tar enligt Google Maps cirka 3,5 timme att köra enkel väg i ett sträck. Det var dock ungefär vad vi skulle göra den här dagen. Vi gav oss iväg ovanligt tidigt för att hinna med färjan över till Kingston, där vi senare skulle sova i Karins svärföräldrars strandhus. Vid bensinmacken fanns det en skylt där det stod att barn utan tillsyn kommer att få en espresso och en kattunge. Från Kingston körde vi vidare längs Olympic National Parks norra gräns och kom tillslut fram till en liten ort vid namn Forks på västra sidan. Låter det bekant? Jepp, det var här som Twilight-böckerna utspelade sig. Även om inte en enda scen till filmerna spelades in här eller ens i närheten, hade deras turism sjudubblats på två år sedan första filmen gavs ut. På välkomstskylten fanns skådespelarna avbildade i verklig storlek, pizzerian vi åt på hade Twilightmeny och det fanns till och med en radiokanal som hette Twilight.

Skogen som uppenbarade sig när vi svängde vänster mot Hoh Rainforest efter Forks var helt sagolik. Det var som att köra i en tunnel i en fantasivärld, något jag aldrig kunnat föreställa mig. Det här var det jag längtat mest efter hela resan. I naturväg, alltså.

Hoh Rainforest är alltså en tempererad regnskog, vilket innebär att till skillnad från den regnskog som finns runt ekvatorn, så blir det riktigt kallt på vintern och sommarmånaderna är inte heller på långa vägar lika varma. Däremot regnar det mycket (såklart, annars skulle det inte heta regnskog), vilket gör att ormbunkar och mossor trivs. Jag vet inte hur stor del den höga cirkulationen av näringsämnen har i växtkraften hos träden, men det är inte ovanligt med stora trädarter som sträcker sig upp till 100 meter i en sådan här biotop. Just i Hoh finns det framförallt jättelönn (big-leaf maple, Acer macrophyllum), sitkagran (Sitka spruce, Picea sitchensis), jättehemlock (Western hemlock, Tsuga heterophylla), jättetuja (Western redcedar, Thuja plicata) och douglasgran (douglas fir, Pseudotsuga menziesii).

Från turistcentret utgick ett antal kortare vandringsleder. Vi valde den som skulle gå till Hoh River och tillbaka, vilket var en sträcka på strax över två kilometer. Normalt sett brukar jag gå den sträckan på strax under halvtimmen, men jag tror det tog nära två timmar för oss att komma runt. För varje steg var det något nytt att titta på och tillslut kände jag bara att det blev för mycket. Precis som vid Grand Canyon hade min mottaglighet för naturens under överfyllts och jag ville bara därifrån. Fast ändå inte. Mycket märklig känsla. Håll i er, för nu blir det bilder.

Att inte åka ut till kusten när man var så nära hade ju varit ganska dumt. Utan att tänka på det, pekade jag ut La Push på kartan och när vi åkte förbi en skylt där det stod inga vampyrer bortom denna punkt, kom jag på att det var ju här varulvarna höll till i Twilight. La Push är, på riktigt, ett reservat för Quileuteindianerna, som blev flyttade dit på 1850-talet när européerna kom och skulle ha all mark. Vackert var där i alla fall.

När vi kom till First Beach trodde jag inte riktigt på pappa när han sa att han såg fler pelikaner, men visst hade han rätt. Det var bara det att de här var bruna pelikaner (brown pelican, Pelecanus occidentalis)! Där fanns också en hel del skarvar, vilken art vet jag dock inte, gråtrutar (herring gull, Larus argentatus), amerikanska kråkor (American crow, Corvus brachyrhunchos) och en liten grupp supersöta dvärgsnäppor (least sandpiper, Calidris minutilla).

 

Jag försökte verkligen att insupa allt med ögonen på tillbakavägen, och det jag tror att jag kommer minnas från den här dagen är att välkommet bli innesluten av de stora träden och bergen. Som om naturen kramades. Här gjorde det inte så mycket att jag bitvis inte kunde se himlen, vilket fått mig att känna mig så obekväm i New York.

Det kändes som att var vi än kom blev vi välkomnade av fåglar. På strandhusets infart stor en vandringstrast till, men sen kom Luka springande och då flög den iväg. Karin bjöd på lax och vi gick en sväng ner till stranden och tittade på den rosa solnedgången.

 

Herregud vad rädd jag var när vi skulle gå och lägga oss. Jag fick samma känsla som i Bar Harbor, att ett monster från någon av John Ajvide Lindqvists böcker skulle komma upp från det svarta djupet och in genom något av de stora fönstren och dra ner mig under vattnet. Men jag somnade och klarade mig från mardrömmar. Den enda ordentliga mardrömmen jag haft under resan var i Boulder, då jag drömde att jag ville ge mig själv elchocker och se hur mycket jag tålde innan jag dog.

2/8
Karin gjorde jättegod bacon i ugnen till frukost, men att äta bacon och korv den tiden på dygnet skulle jag nog aldrig riktigt kunna vänja mig vid. För mig är det lunch- eller kvällsmat. Jag tror att müsliskålen hos Kellen och co i Gorham fortfarande var den bästa frukosten. När jag var uppäten gick jag ner till stranden för att fota fiskebåtarna, men möttes av en bälteskungsfiskare (belted kingfisher, Megaceryle alcyon) och jag blev kvar där hela förmiddagen och letade skatter. Tove visade mig strandglas i olika färger och Erik visade mig de små strandkrabborna och vad som händer om man petar på anemonerna (de stänger sig och nyper således tag om fingret – inget jag tänkte göra). Där fanns helt enorma snäck- och musselskal, och flera av krabborna som spolats upp var inte särskilt små de heller. Äckliga djur. Baron var som en charmig bulldozer, han ville hela tiden ha uppmärksamhet men var inte fullt medveten om sin storlek. Luka, som är hans fyra år äldre faster, fick ibland sätta honom på plats.

En hel bro inne i Seattle hade stängts av eftersom Blue Angels skulle öva på sina flyguppvisningar. När vi körde över den andra bron fick vi en skymt av dem innan en lastbil kom i vägen och vi kunde se rök på vattnet och säkert hundra små motorbåtar som var på väg bort. Först trodde jag att det skett en olycka men det visade sig att det samtidigt hölls hydroplanerace, vilket antagligen röken kom från, och de var precis slut och alla var nu på väg hemåt.

På köksbordet i Bellevue stod två stora burkar med pärlor och jag kunde inte hålla mig längre, så jag gjorde en fisk. Sen gjorde Tove och jag varsitt armband. Jag älskar sådant.

Sent på eftermiddagen åkte vi till Bellevue Botanical Garden. Om man tycker att det saknas namnskyltar i Bergianska Trädgården i Stockholm ska man inte klaga, här fanns knappt en enda skylt, utan ville man veta vad det var för blommor fick man läsa av streckkode som fanns uppsatt vid varje sektion med sin smartphone. Men där var prydligt och fint, och vi gick en liten slinga som tog oss över en ravin via en liten hängbro. Det märktes att Tove och Erik började bli trötta, så jag sa till dem att ta på den rosa blomman och gissa vad den hette. Jepp, det var stinknäva (Robert geranium, Geranium robertianum).

Därefter körde vi till Bellevue centrum och tog en sväng i det stora shoppingcentret. Jag gick in på Macy’s och frågade om de fortfarande sålde miniontröjorna, men de hade aldrig fått in dem dit. Typiskt. Kvällsmat åt vi på en thailändsk restaurang och när vi kom ut möttes vi av en riktigt häftig solnedgång.

3/8
Det var svårt att förstå att våra tre veckor utomlands hade kommit till sin sista dag. Vi hann med en liten tur till Toves och Eriks skola innan vi åkte in till Seattle för att åka upp i Space Needle. GPSen hjälpte inte jättemycket när det var så mycket vägarbeten runtomkring, så det blev en hel del omvägar. Kön upp i utsiktstornet var dock alldeles för lång för att vi utan att stressa skulle hinna till flygplatsen, så det fick vara. Det får bli nästa gång. Det fanns däremot en del att titta på precis runtomkring, som till exempel de soldrivna sjungande blommorna.

När vi skulle gå tillbaka till bilen körde en guidebuss förbi där guiden höll på att beskriva höjden på Space Needle i feet. För de som inte var bekanta med feet (605 feet, eller 184 meter), gav han för säkerhets skull höjden också i legobitar.

På vägen till flygplatsen körde vi förbi en utsiktspunkt där vi tog en sista bild.

 

Väl där hetsåt vi de äpplen, minimorötter och torkad frukt vi hade kvar innan vi gick genom säkerhetskontrollen. Jag har flugit många gånger i mitt liv, men jag har då aldrig blivit klämd på min inbakade fläta förrän nu. Men det är väl bra att de är noga.

Under flygningen på sju timmar till Reykjavik satt jag och virkade och killen bredvid mig knöt någon sorts armband, medan pappa tittade på Gravity och mamma på Life of Pi. Pappa sa att det var den sämsta filmen han sett, så enligt båda mina föräldrar behöver jag alltså inte i framtiden lägga tid på att se den. Knappt två timmar innan vi skulle landa var jag så uttråkad att mamma och jag började titta på Ace Ventura tillsammans. Bitvis skrattade vi nog lite för högt. Bytestiden i Reykjavik var inte ens en timme, så vi sprang nästan till gaten. Självklart skulle vi stöta på resans första försening, och en halvtimme efter utsatt tid lyfte vi mot Arlanda. Vilket var konstigt, för vi var ganska säkra på att det var samma plan som bara kört till en annan gate. Mamma och jag kollade klart på Ace Ventura och vid lunchtid på måndagen landade vi.

Med flygbussen tog vi oss till T-centralen och därifrån hem till mig i Solna, där vi åt kvällsmat på Taco Bell med Frida och jag la över alla bilder på Fetnannie, min externa hårddisk. Pappa och jag hade våra bilder på minneskort, ett USB-minne utan kryptering, ett USB-minne med kryptering och på Dropbox. Det känns alltid tryggt att ha dem på flera ställen.

På tisdagen tog vi tåget till Växjö och sedan dess har jag sorterat och redigerat bilderna, försökt ta reda på vilka djur- och växtarter vi sett (tack till National Geographics fältguide över Nordamerikas fåglar, Frida, Raul, Sandra och Google för hjälpen) samt skrivit på reseberättelsen och knåpat ihop de här blogginläggen. Det går liksom inte riktigt att beskriva i ord hur fantastiskt det har varit, därför hoppas jag att ni i alla fall delvis har förstått genom bilderna jag lagt ut här. Jag ska absolut åka tillbaka.

25/7
När vi nu lämnade Las Vegas började den delen av resan som skulle ta oss genom sex delstater och ett antal nationalparker. Nästan med en gång började det regna, och på håll kunde vi se flera andra regnområden. Det svarade på frågan jag gått och funderat över de senaste dagarna, om det kunde regna här över huvud taget. Ja. Regnskurarna var dock väldigt lokala och det började och slutade ett antal gånger på vägen till Grand Canyons North Rim. Vi såg vårt första tåg som aldrig verkade ta slut och i Hurricane i Utah (man var tvungen att köra i en båge från Nevada till North Rim i Arizona) gav vi tillslut efter och åt ett mål mat på McDonalds. Landskapet vi körde genom bestod av höga bergskullar och grus, som det i flera samhällen byggts hus på. Såg ganska ostadigt ut, tyckte jag.

Innan vi kom fram till turistcentret körde vi genom Kaibab National Forest. Där hade det uppenbarligen brunnit för några år sedan, och stammarna på träden hade fått ett dalmatinmönster när delar av den svartbrända barken trillat av och på andra delar satt kvar. När vi körde in i Grand Canyon National Park fick vi reda på att det just då härjade en brand vid South Rim, men här på norra sidan var läget lugnt.

Pappa och jag gick en bit ut på en bergsrygg de asfalterat medan mamma stannade vid turistcentret. Folk klättrade och hade sig, men jag kände att jag gärna ville komma levande därifrån, så jag höll mig på stigen. Utsikten var helt enorm. Till och med lite för stor för att jag skulle kunna greppa det, och plötsligt verkade allt så litet istället. Tyvärr verkar det vara så att jag har en gräns för hur mycket jag kan ta in av naturens awesomeness.

Hade vi vetat var vi skulle sova hade vi kunnat stanna längre, men strax efter kvällsmat gav vi oss tillbaka samma väg vi kommit. Precis utanför parkgränsen stötte vi ihop med våra första bisonoxar. De är ju bara så tuffa. Inte visste jag att hannarna imponerar på honorna genom att räcka ut tungan och grymta. Där var också ett par svartsvanshjortar, en (stor) familj kalkoner och en prärievråk.

Vi hamnade i ett litet samhälle som hette Kanab. Där hittade vi ett ställe som hette Parry Lodge, som gjorde reklam för sig att ha huserat flera kändisar medan olika filmer spelades in i området. De kallade sig själva för Little Hollywood, till och med.

26/7
När vi skulle åka uppenbarade sig en tre centimeter lång orientalisk kackerlacka för oss och antagligen ville vinka hejdå. Inte världens mysigaste sätt att börja en dag på, men vi rullade vidare mot Bryce Canyon i Utah. Husen precis utanför det man kan kalla centrum var byggda på grustomter igen, och där det inte fanns någon bevattning fanns inte heller något gräs. På flera hus stod det rock shop, alltså stenaffär och inte musikaffär. Det måste ha legat flera tusen stenar på några av tomterna, men jag vet inte om det var lokala bergarter eller om de var importerade.

Jag var så fruktansvärt kissnödig, men när man ser sådana här formationer på vägen glömmer man ändå bort det en stund och går och fotar istället.

I Bryce Canyon National Park finns flera utsiktsplatser. Vi började med Bryce Point, fortsatte längst ner till Rainbow Point, och tillbaka till Natural Bridge. Om vi hade haft ett mindre roligt farväl i Kanab, blev vi bättre välkomnade till Bryce Point av en stellerskrika och ett antal jordekorrar.

Ska jag jämföra Grand och Bryce Canyon skulle jag väl hellre råda folk att åka till Bryce. Där fanns mer att göra och alla hoodoos var mycket häftigare. Det stod överallt att man inte fick mata djuren, men ändå var det några som gav chips till korparna. Hade god lust att säga till dem. Varför gjorde jag inte det egentligen? Vår mat bestod till största delen av jordnötssmörgåsar och fruktbitar nu när vi var på resande fot.

På väg nordost körde vi förbi ett gammalt dalmatinmönstrat brandområde till och en liten hjord gaffelantiloper. De är tydligen världens näst snabbaste springare, efter geparden. Vid brandområdet hörde vi något som knäppte och kunde lokalisera det till en gräshoppa.

Vi följde Scenic Byway 12 till Boulder, det är en slingrande väg med väldigt vacker utsikt och skiftande naturtyper. Dessa 20 mil skulle man kunnat ta ett par dagar på att utforska, men vi fick nöja oss med att stanna till vid Escalante och Head of the Rocks Overlook. Hade vi hunnit, och mamma inte haft ont i foten, hade vi kunnat klättra upp till Escalante Petrified Forest. Det får bli vid nästa besök!

Jag trodde att Boulder skulle vara i samma storlek som Kanab, men det visade sig nästan bara bestå av en lodge, där vi frågade om de hade något rum. Rummet i Kanab hade varit väldigt billigt, så pappa snörpte lite på munnen när han fick höra vad de ville ha för en natt. Även om mamma drog ovanligt tungt timmer så att jag knappt kunde sova, visade det sig att det här var det bästa boendet vi skulle stanna på under den här delen av resan. Där var välvattnat och därmed fina gräsytor, där fanns en stor damm och de matade kolibrier! Jag blev alldeles till mig när jag såg att det låg en handfull amerikanska kopparänder och flöt i dammen. När solen gått ner flög de större falknattskärrorna (common nighthawk, Chordeiles minor) runt.

Vi var alla riktigt hungriga, och det enda alternativet som fanns var restaurangen på området. Även om det var väldigt gott, räckte inte riktigt deras gourmetportioner för att mätta min mage. Det blev en jordnötssmörsmacka till. På TV visades den senaste Wolverinefilmen.

27/7
Vilken morgon! Vaknade till vad jag trodde var åska, men efter en kort stund insåg jag att det var alla motorcykelknuttar vi sett kvällen innan som vaknat till liv. Jag gick till dammen igen.

Ja, det kändes lite motigt att åka vidare. Jag hade kunnat stanna och bara ligga och spana med kikaren vid dammen en hel vecka. Hela dagen skulle bestå av körning till Pinedale i Wyoming, där vi skulle ligga över på Pole Creek Bed & Breakfast tillhörande Dexter och Carole Smith. Dexter är bror till Nathalie, en bekant från Kalifornien, som vi hälsade på på vår resa 1999. Strax utanför Boulder stod det på en skylt att vi var på 9600 feet höjd (nästan 3000 meter), men vägen gick väldigt mycket upp och ner och locket för öronen slogs av och på hela tiden.

Jag såg fler gaffelantiloper, skator (black-billed magpie, Pica hudsonia) och en präriehund (prairie dog, Cynomys sp.). När vi närmade oss Salt Lake City blev motorvägen knökfull, detta trots att det var 6-filigt. Med hjärtat halvt upp i halsgropen parkerade vi mellan Capitolium och Salt Lake-templet. Det var så fruktansvärt varmt, så jag gick in bland träden vid vägkanten. Där fanns en alien.

Nej det är inte varje stad som har ett konferenscenter med vattenfall. Säga vad man vill om mormonerna, men prydligt klär de sig och en imponerande kyrka hade de.

På ett ställe längs Green River såg jag trumpetarsvanar (trumpeter swan, Cygnus buccinator) och trodde även att det var de en bit längre bort, men insåg strax att de var hornpelikaner (American white pelican, Pelecanus erythrorhynchos). Det är pelikaner! Det är pelikaner! skrek jag.

När vi närmade oss Pinedale kunde vi se några höga bergstoppar torna upp sig i norr och jag började längta ordentligt till Yellowstone. När vi körde in i Pinedale fick vi se våra första älgar, men tyvärr låg de vid vägkanten och var väldigt döda så jag vet inte riktigt om de gills. Annars såg det ut som en liten cowboystad. Dexter och Carole hade ett imponerande stockhus som Dexter byggt själv och på väggen där uppe hängde hans jakttroféer. På suterrängvåningen, där vi skulle sova, hade de lagt upp ett litet bibliotek av böcker om Pinedale och områdena runt omkring. Jag hittade till min förtjusning en bok som hette Weeds of the West. Tack vare den kunde jag bekräfta mina aningar om att det var en gråbosläkting som växte överallt (big sagebush, Artemisia tridentata).

28/7
På morgonen upptäckte jag att vapenskåpet stod mellan sovrummen. Det kändes först lite obehagligt, men om någon velat skjuta mig hade jag väl åtminstone hört det först och kunnat gömma mig under sängen. Jag förstod inte riktigt vad Carole menade när hon frågade om jag ville ha ”creeps” och jordgubbar till frukost, men sen insåg jag att hon menade crêpes. Dexter visade resterna av den bisonoxe vars huvud hängde på väggen, en vän till honom hade sytt en väst och ett par ridbyxor av pälsen. Han fick absolut inte använda dem för sin son, eftersom bisonskinn var helt ute, men de skulle hänga snyggt på väggen så att han kunde ärva dem sedan. Precis innan vi skulle åka ringde Nathalie, och Dexter hälsade att hon skulle be för oss att vi skulle få en fortsatt lycklig resa.

Precis söder om Yellowstone National Park ligger Grand Teton National Park. Grand Teton själv var verkligen en imponerande topp.

Det jag mest ville se var wapitihjortar (elk, Cervus canadensis), men döm om vår förvåning när det första större djuret vi fick se var en grizzlybjörn. Det tråkiga var att den var väldigt nära en väg och brydde sig inte om dumbommarna som klev ur sina bilar för att fota. Att den vant sig vid människor kändes inte så bra.

Vid Jackson Lake dök de där knäppande gräshopporna upp igen och hittade den snyggaste tisteln jag sett, nicktistel. Vi hade märkt att flip-flops var väldigt vanligt att ha på fötterna, men inte hade jag trott att det även skulle vara så vanligt i en nationalpark som den här. Även om man gjort området ganska “civiliserat”, var det definitivt inte alltid asfalterad eller plan väg.

På turistcentret åt jag det som blev resans godaste måltid, en burgare av svarta bönor med pommes till. Så åk till Jackson Lake Lodge om ni vill ha en riktigt god lunch.

Efter lunchen åkte vi in i Yellowstone via södra porten och första stoppet blev vid Lewis Falls. Jag var helt beredd på att en björn till skulle dyka upp när som helst, men det blev den enda vi fick se. Vilket inte är så dåligt i och för sig.

En av de populäraste sevärdheterna i Yellowstone är Old Faithful, en av alla gejsrar i området. Som man kanske kan lista ut på dess namn har den de mest regelbundna eruptionerna (ungefär var 90e minut). Det fanns bänkar runt omkring på ett säkert avstånd från det heta vattnet och medan vi satt och väntade tejpade jag fötterna (sandalerna var inte nådiga mot dem) och tittade på de violettgröna svalorna (violet-green swallow, Tachycineta thalassina) som svischade förbi och prärietrupialerna som sprang omkring och letade efter något att äta.

För varje eruption kommer det en prognos på plus minus tio minuter när det ska ske. För vår del blev det minus tio, men flera gånger trodde vi att nu var det dags. Det var nästan som att den retades med oss.

Det fanns ingen tid till att gå runt och titta på alla gejsrar, men vi gick en liten bit nedåt och upptäckte att vattnet från Old Faithful översvämmade en av gångvägarna. Jag gick rakt i. Det var jättevarmt och skönt.

Vi visste att alla boenden inne i parken var fullbokade, så vi åkte till West Yellowstone, en liten ort vid parkens västra port. På vägen dit fick vi se våra första wapitihjortar.

Efter att ha frågat på en handfull ställen fick vi ge upp, det var helt fullt där också. I värsta fall skulle vi behöva köra ända till Idaho Falls, nästan två timmar bort, och klockan var redan åtta på kvällen. Vi var åtta bilar som lämnade West Yellowstone samtidigt och jag tänkte att med denna kön kommer vi verkligen behöva köra ända dit. Men pappa chansade och körde in på ett ställe som hette Mack’s Inn, bara en halvtimmes resa bort. Vi hann precis innan kontoret stängde och fick ett rum i den skabbigaste byggnaden. Det fanns ingen luftkonditionering och golvvärmen i badrummet brände fötterna. Men de hade satt upp tjockt rep som taklist, vilket var snyggt.

29/7
Nu när det var ljust kunde vi se att vi ändå hade en ganska fin utsikt över Henry’s Fork, en å från Island Park Reservoir som låg lite längre söderut. Där var ett gäng med fyrhjulingar som körde över bron, en man stod och fiskade under bron och nedanför oss gick ringnäbbade måsungar och tiggde av sina föräldrar.

På vägen från Old Faithful hade vi sett fler varma källor, och istället för att åka direkt till Mammoth Hotsprings som var planen för dagen, svängde vi av söderut och tittade runt i Lower Geyser Basin vid Fountain Paint Pot. Här bolmade vattenångan och på ett och annat ställe fick man gå rakt genom den. Jag var imponerad över alla havssältingar (sea arrowgrass, Triglochin maritima) som lyckades växa i den ogästvänliga miljön. Färgnyanserna beror på olika oxidationsstadier i järnet i leran.

Det var inte helt lätt att försöka få en översiktsbild utan att få med en människa i bild. Yellowstone är för den vanliga turisten inte alls så som naturfilmerna visar, det är inte vidsträckta slätter där vargar jagar wapiti eller björnfamiljer som går på varje flodbank, utan det är bilar och tillfälliga djurmöten längs vägarna. Det går naturligtvis inte riktigt att jämföra med Store Mosse, som har ett fåtal parkeringar och ett enda Naturum, eftersom här är ytan så mycket större och att ta sig till de olika attraktionerna, om man kan kalla dem så, skulle ta jättelång tid utan bil. Åtminstone om man bara har två dagar på sig och vi hann inte ens se hälften av parken med bil. På ett sätt känner jag att det bästa vore att låta naturen vara, men det är också viktigt att allmänheten får chansen att se att djuren inte bara existerar på TV och varje dag ordnas till exempel miniexpeditioner för barn. Samtidigt är det kanske bara de som är intresserade som verkligen kommer dit, inte de som egentligen skulle behöva lära sig att man inte kan ta naturen för given. Men jag vet inte.

Man märker direkt när ett djur har skymtats eftersom hastigheten går från 70 km/h till 30 eller nära noll och det är långa köer framför. Att bisonoxarna tar sig upp på vägarna, och ibland blockerar dem, är inget ovanligt. Att de inte trillar framlänges är dock en gåta. Måste vara väldigt starka framben.

Den andra bisonoxen skapade en kö på flera hundra meter vi såg den på håll, men när det började lätta var den osynlig igen.  Vi låg ”först” i kön och plötsligt dök den upp på vänster sida i skogsbrynet. Då var det som att alla andra bilar bara försvann ur tanken och det enda som betydde något var att vi själva skulle få en bra bild. Vi fick några sekunder att knäppa några bilder, sen gick den in i skogen igen. Ursäkta, alla bilar bakom.

Från att nästan ha frusit vid Fountain Paint Pots så slog nu värmen till. Mammoth Hotsprings verkade inte jätteupphetsande först, men när man kom runt kröken på spången började det arta sig. Här fanns en gubbe i Mound Terrace och fler violettgröna svalor. En klippgärdsmyg (rock wren, Salpinctes obsoletus) kilade också omkring bland vattenpölarna. Terrasserna har under åren bildats genom varmt uppvällande vatten som tagit med sig kolsyra och löst upp kalkstenen.

Här fanns ett av de större turistcentra och en restaurang som till min förtjusning också serverade burgare av svarta bönor. Om det varit mycket spansktalande i Las Vegas, så var det kineserna som utgjorde den största delen av turistskaran här. Pappa och jag gick och tittade på en terrass till, Devil’s Thumb, innan vi körde vidare. Ett antal skrikstrandpipare lyckades charma mig totalt.

Innan vi körde ut hann vi med ett par stopp till. Lite här och var kunde man se att det för länge sedan brunnit och att nya träd höll på att växa upp. Där vi stannade för att ta en bild hade det till och med brunnit två gånger inom loppet av bara 12 år, på 70- och 80-talen. Normalt sett ska eld öppna contortatallkottarna (lodgepole pine, Pinus contorta) och sprida fröna, men när det brann andra gången var de tallar som hunnit växa upp för små för att ha börjat producera frön. Det var osäkert om skogen skulle återhämta sig, men uppenbarligen var den på god väg nu.

Det sista stoppet blev vid Gibbon Falls. Där var en helt fantastisk utsikt och vi kunde se regnovädret närma sig. Precis när vi satte oss i bilen satte det igång att regna ordentligt och det var lite kul att observera vad för taktiker olika personer tog till för att skydda sig från regnet.

När vi nådde West Yellowstone hade regnet slutat igen och vi köpte lite mat att ha med på sista etappen innan vi skulle träffa Karin med familj i deras sommarstuga i Mosier, Oregon. Huvudgatan kantades av turistshopar i hus liknande de i Pinedale, men mer överdrivna. Att spela på vilda västerntemat drar tydligen till sig turister.

Nu körde vi ända till Idaho Falls, en stad i storlek med Växjö. Praktiskt nog var många av hotellen samlade längs två gator vid Snake River och vi behövde bara skickas iväg en gång till ett annat hotell med plats för oss.

30/7
Ännu en dag med bara körning, men man kan säga att det var ganska mycket raka vägen.

Kullarna vi körde förbi såg ut som nybakade bröd (visset gräs) med krydda på (malört). Om inte bergen legat i bakgrunden hade man kunnat tro att vi var i Skåne när vindkraftverken dök upp. Lite mer än halvvägs kom vi till en ovanligt slingrig nedförsbacke. Där fanns grusade uppförsbackar för lastbilar att köra upp på om bromsarna inte tog och ibland såg vi inte ens bilarna som kom från motsatta sidan eftersom den delen av vägen gick så långt nedanför oss på berget.

Mina armar hade vid det här laget börjat fjälla på allvar (brände ju mig i Acadia) och jag tänkte skämtsamt att det var ju inte meningen att vi skulle åka på fjällsemester. Ja jag vet att jag har min pappas humor.

De sista 15 milen innan Mosier gick vägen längs Columbiafloden, som delar Washington och Oregon i norr och söder. Där fanns flera dammar (inte i Hooverdammstorlek, dock) och vi gjorde ett kort stopp vid John Day Dam. Där fick jag äntligen hornpelikanerna på bild. Mount Hood sa också hej.

I Mosier väntade Karin med ostburgare. Hennes dotter Tove ritade teckningar av kaniner till mig medan hennes son Erik berättade om åskäggen de hittat. Ett hett samtalsämne var också de två shilohschäfrarna Luka och Baron. Baron var nog en av de största hundarna jag sett, och ändå var han inte ens ett år gammal.

Planerna de sista dagarna var ganska lösa, men vi bestämde oss för att åka till deras hem i Bellevue utanför Seattle dagen efter och ta Olympic National Park på fredagen. På så vis skulle vi ha lördagen fri att göra precis vad vi ville innan vi skulle åka hem på söndagen.

19/7
Att komma till släktingarna i Minneapolis är lite som att komma hem. Man vill tala om för hela världen att alla människor i USA inte är extremreligiösa vapengalningar, utan de flesta man möter är riktigt hyggliga. Vi svenskar är så dumdristigt blygsamma när vi har svårt att acceptera att någon faktiskt skulle ge upp ett rum i sitt hus för att låta oss bo där, men så är det. På flygplatsen möttes vi av Ralph, som tog med oss hem till hans familj i Edina. Där fanns också Richard, Ralphs bror, och Elaine, Ralphs och Richards mor. Om ni kommer ihåg mitt inlägg från förra USA-resan, så gjorde jag ett relevant släktträd så att ni kan hålla reda på alla namn. Till pizzabuffén på kvällen kom även syster Charlotte med familj och vi blev en skara på 12 personer. Richard lärde oss texasslang, jag och Will spelade pingis (jag är sämst nuförtiden) och pappa och Ralph relaterade över MadTVs sketch om pinsamma föräldrar. De två som stal den mesta av showen var dock Scruffy och Scooter.

20/7
Man kan lugnt säga att mamma blev ordentligt firad på födelsedagen. Ralphs fru Mona hade på morgonen blåst upp ballonger och satt upp en girland som det stod Happy Birthday på. Dagen till ära skulle vi premiäråka den nya spårvägen… vilken vi tog bilen till. Den tog oss till Minnehaha Park, där vi varit alla (två) besök tidigare. Charlotte visade mig sidenört och sumak och jag visade Richard kardborre. Det är tråkigt att något så vackert som sidenörter anses vara ogräs här, ända sedan jag såg ballongbusken i Anderssons växthus i Stockholm (vilken vi nu sett i Washington DC) har jag tyckt att de här blommorna är helt fantastiska. Glass åt vi också. Det blev lunchen.

Från parken åkte vi vidare in till centrum, och gjorde ett återbesök på Guthrie Theater. The Amber Room är alltid lika roligt. Och jag hittade en massa taggsallat (prickly lettuce, Lactuca serriola) utanför.

När vi kom ut upptäckte Richard den roliga väggen. Pappa gjorde sig till en svamp och Richard såg ut som en femåring med skägg när byxlinningen åkte upp i armhålorna. Will såg mest ut som vanligt, han var för lång för att väggen skulle ha någon effekt.

På kvällen åt vi på Edina Grill. Deras fish & chips vad riktigt god och pappa gav mamma den största buketten rosor jag sett. Hemma blev det tårta med frosting, det vill säga ett jättetjockt lager med glasyr istället för grädde. Det var på gränsen till för sött, men allt är bättre än grädde om man frågar mig.

21/7
Vad passar inte bättre en söndag än att ta en liten båttur? Efter att Scruffy roat oss en stund med sitt chipmunksjagande åkte vi en dryg timme nordost om Minneapolis till Taylors Falls och St. Croix River, som här utgör gränsen mellan delstaterna Minnesota och Wisconsin. På vägen körde vi genom Lindstrom, vänort till Tingsryd i Småland!

Först tittade vi runt bland några av de jättegrytor som finns i området. De är stora hål som bildas genom att virvlande vatten får sten och grus att rotera med den, vilket resulterar i en urgröpning i berget. Den största hette The Bake Oven, bakugnen.

Båten var en hjulångare vid namn Taylors Falls Princess som tog oss en bit söderut på floden, förbi Franconia och tillbaka. Äntligen fick vi se kalkongamar på nära håll! Jag var lite arg på mig själv dock för att jag inte tagit med min kikare denna dag. Särskilt när kaptenen fick syn på en vuxen vithövdad havsörn.

På kvällen åkte vi hem till Charlotte, där syskon nummer fyra, Barbara, och efter lite övertalning även hennes dotter Jakki, mötte upp. Det blev buffé à la Amerika och mera frostingtårta. Ralph fick pappa att berätta hur han och mamma träffades och drog sedan igen upp sketchen om pinsamma föräldrar. Lite rätt hade han dock vid detta tillfälle. Vi hade däremot jätteroligt åt den svenska direktöversättningen av sugrör, suckpipe (egentligen straw).

22/7
Efter en lyckad introduktion av Michael McIntyres komedi till Ralph sa vi hejdå och åkte till Mall of America, där Barbara, Charlotte och Charlottes dotter Sara mötte upp oss. Stackars pappa är inte mycket för shopping, så medan vi andra letade kläder gick han och köpte fler USB-minnen till att lagra alla våra bilder på. Träffade Svampbob igen och hittade massor av levermossarkegonioforer utanför ingången.

På planet till Las Vegas fick jag sitta bredvid ett trevligt lärarpar som skulle stanna där i två. När de fick höra om planerna på vår fortsatta resa tipsade de om Salt Lake-templet i Salt Lake City och Space Needle i Seattle. Vi flög över ett helt fantastiskt landskap med slingrande floder och kanjoner (min gissning är någonstans runt Glen Canyon i Utah, efter en kort sökning på Google Maps).

Jag har då aldrig varit med om att ett flygplan kommit in i en sådan snäv kurva vid landning, men vi överlevde. När vi landade visste jag inte om vi åkt tillbaka till New York eller gjort en supersnabb flygning till Paris, men där stod de i alla fall igen, Empire State Building, Chrysler Building, Frihetsgudinnan och Eiffeltornet. Eller ja, stora modeller av dem.

Pappa hade bokat det enda hotellet han kunde hitta utan ett kasino på bottenplan, vilket visade sig vara Hilton Grand Vacations Suites, nästan längst norrut på Las Vegas Boulevard, eller The Strip som den kallas. Tur det, annars hade vi kanske fått en beskrivning likt den i Ett päron till farsa i Las Vegas. Hotellrummet hade ett fullt utrustat kök, ett vardagsrum, ett sovrum, ett badrum och ett badkar i sovrummet, men bädda min säng i vardagsrummet fick vi göra själva. Amerikanare bäddar jättekonstigt, istället för ett täcke och påslakan är det en filt och två till tre lakan som ska vikas om denna filt.

När vi gick ut för att hitta någonstans att äta vad det som att någon ställt sig med en fön på högsta värmen och blåste en rakt i ansiktet. Vi promenerade sakta söderut och hittade en affär som hette Ross, vilket visade sig vara något av det värsta jag sett. Tänk Ullared, fast tio gånger sunkigare. Bättre var spaghettin och köttbullarna på Danny’s.

23/7
Jag kände att jag redan fått nog av Las Vegas, så därför var det skönt när vi åkte därifrån en stund för att besöka Hooverdammen. Den var stor. På riktigt. Jag är SÅ glad att jag köpte mitt vidvinkelobjektiv i höstas.

 

  På mitten av dammen går gränsen mellan Nevada (Las Vegassidan) och Arizona. Egentligen ligger de två i olika tidszoner, men av någon anledning visade klockorna på vardera sidan samma tid. Och det var varmt. Så varmt att jag trodde min kamera skulle börja koka och jag fick lägga min sjal över för att ta bort det direkta solljuset.

Det fanns en ganska packad restaurang där en skiva ost på hamburgaren kostade en dollar extra och en souvenirbutik med många vackra ting smidda av olika indianstammar. Jag har dock svårt att köpa något djurrelaterat om jag inte sett det i verkligheten. Därför fick alla bisonskulpturer vänta. Istället för att åka tillbaka samma väg, tog vi Lakeshore Road som går längs södra sidan av Lake Mead. Jag var helt paff av landskapet. Jakten på den perfekta bilden slutade dock i små, men väldigt effektiva, taggar över hela sjalen och på händerna från en ogräsgullört (fiddleneck, Amsinckia menziesii).

Jag vet inte om de här bilderna gör verkligheten så mycket rättvisa. Bäst vore om ni åkte dit själva.

När vi började närma oss Las Vegas igen insåg man vad litet det egentligen är. Det enda staden består av är Las Vegas Boulevard och alla hus runt omkring där folk som jobbar i staden bor. Det är en lekstuga för vuxna. Jag var inte på jättebra humör när vi gick ut igen på kvällen när jag insett detta. Vi gick på Comedy Club på Riviera, men det var en ganska stor besvikelse. Antagligen för att jag inte hängde med i de flesta referenserna och för att övrig publik verkade tränad i att tvinga fram skratt. Och servitrisen visste inte vad en mojito var. I kasinot spelade mamma ett parti flipper och jag hittade en maskin som spottade ut South Parkfigurer. Kruxet var bara att vi inte hade tillräckligt med 25-centare och ingenstans kunde vi se någon växlingsmaskin. På ännu sämre humör gick vi vidare söderut för att se på fontänuppvisningen vid Bellagio. Även om det bara finns en gata, så är det en lång gata. Den är dessutom full med turister, rödlysena för fotgängarna lyser onödigt länge och i varje hörn står folk och delar ut strippkort. Hade inte Ralph varnat oss för dem hade jag vid det här laget vänt helt om och sprungit tillbaka till hotellet. Vid midnatt kom vi i alla fall fram, men precis då slutade uppvisningen. Det är inte möjligt tänkte jag, och vägrade acceptera att det inte skulle bli en till. Efter ungefär 10 minuter började mycket riktigt det hela igen, till tonerna av Faith Hills This Kiss. Film: Bellagio Fountains. Kan ta en stund att ladda.

Nu ska jag vara ännu mer negativ: det var inte lika imponerande som fontänuppvisningen i Planten un Blumen i Hamburg. Vi hade dock lite tur, nästa föreställning skulle inte börja förrän 45 minuter senare. Jag minns inte promenaden hem, men jag minns att benen värkte.

24/7
Vid Mandalay Bay på södra Strippen finns en enorm parkering för de som ska till akvariet eller har andra ärenden i den änden av gatan, men vi fick ändå spendera en halvtimme med att cirkulera runt för att hitta en ledig plats. Hoppet tändes då och då, men det visade sig bara vara små mopeder som inte syntes bakom alla jeepar. Tillslut gjorde vi som många andra och ställde oss på en plats som egentligen inte fanns, men precis när vi skulle gå körde en bil ut i närheten. Mamma och jag sprang dit och ställde oss i vägen för alla andra medan pappa hämtade vår bil. Där slapp vi tänka på eventuella parkeringsböter. På akvariet välkomnade en komodovaran oss som såg ovanligt belåten ut. Därefter kom pacufiskarna, arapaimorna och de rödfenade antennmalarna. De var fullkomligt skräckinjagande och jättehäftiga på samma gång för en biolog med vattenskräck.

De små hammarhajarna var faktiskt ganska söta. Vi fick ett konkret exempel på att vi började bli trötta, när mamma vid lunchen bara sådär började blöda näsblod. När vi lyckats stoppa det gick vi norrut mot MGM Grand, där vi skulle gå på Cirque du Soleils föreställning Kà på kvällen.

Vi gick tillbaka till bilen för att parkera den vid MGM Grand istället, och i parkeringshuset bytte vi raskt och diskret om till lite finare kläder. Jag var dock inte jätteentusiastisk över att gå på cirkus, men efteråt var jag jätteglad att mamma fått sin vilja igenom.

Det var ingen vanlig cirkus, det var riktig akrobatik med en fin story och helt fantastisk scenografi. Den gick runt halva salen och i varje stol var det högtalare monterade som sände ut något som lät likt Vodemort som pratade i parseltongue till Harry Potter. Det första som hände var att en snubbe som liknade Miyavi slängde en person i publiken som stört med sin mobiltelefon i elden. Men det bästa av allt var soundtracket. Det finns på Spotify för den som vill lyssna.

Medan pappa programmerade GPSen tillbaka till hotellet tog jag ett par nattbilder. Den stora strålkastaren kommer från pyramiden. Under dagen hade vi lyckts samla ihop nog med 25-centare för att jag skulle kunna få en South Parkfigur på Riviera. Givetvis får vi nu syn på en växlingsmaskin också, så det slutade med att jag gick hem med både Kenny, Cartman, Stan, Token och ett klistermärke. Tänk vilken bra dag det här blev.

25/7
Att försöka ta kort på Las Vegas välkomstskylt visade sig vara lite svårare än beräknat. Det blev ett antal omvägar innan vi hittade ett ställe att parkera på (ett litet kapell) och då var vi ändå tvungna att springa över gatan utan övergångsställe. Det fanns i alla fall en snygg mexikobåtstjärt (great-tailed grackle, Quiscalus mexicanus) att titta på vid kapellet.

Nu körde vi norrut till det som skulle bli den stora nationalparksturnén på resan. Men den tar vi i nästa inlägg.

Det hela började med att mamma och pappa skulle fira 25-årig bröllopsdag, pappa skulle fylla 60 och mamma skulle fylla 50. Varför inte fira med en hejdundrande resa till USA, tänkte vi, men till och med jag blev förvånad när pappa la fram den första resplanen efter våra önskemål. Här vankades det äventyr på riktigt!

12/7
Att göra sig i ordning i ett korridorsrum är ingen konst, men när två föräldrar och tre stora resväskor (plus handbagage) också intar utrymmet blir det genast lite svårare. Dock inget vi inte klarat förut och det enda vi som vi sedan visade sig hade glömt var en liten kudde tänkt ha på flygplanen/bilresorna. Med Iceland Air åkte vi från Arlanda på eftermiddagen och mellanlandade i Reykjavik. Mamma kollade på Gravity och kunde konstatera att det var en dålig film. På Island kunde jag konstatera att de också har korsört och krypnarv mellan betongplattorna. Vi fnissade också lite åt det isländska ordet för toaletter (snyrtingar) och fick slänga i oss en jättegod måltid (var det lunch eller kvällsmat?) eftersom planet till Boston gick ganska tätt inpå. Av ren tur var jag vaken och tittade ut genom fönstret när vi flög över Grönland. Herregud, vad tufft.

I Boston mötte Susan och Kellen upp oss vid biluthyrningen. Kellen och jag är släkt i femte led på pappas sida, men exakt hur vet jag faktiskt inte. Hyrilen visade sig vara en sjusitsig Grand Caravan som uppenbart var alldeles för stor för oss tre, men kom faktiskt väl till pass dagen efter. Medan pappa körde mammorna, åkte jag med Kellen bakom. Ni som känner min pappa vet att han kör fort, inget undantag denna gång, vilket Kellen la märke till. Jag tänkte dock inte så mycket på det, jag var bara asglad över att vara framme och ha någon trevlig att prata med. Tydligen hade jag rysk brytning. Kellen verkade tycka att det var ganska pinsamt att vårt första mål mat i Amerika skulle komma från Sonic, men jag brydde mig inte så mycket, jag var bara hungrig och är man på semester får man räkna med en del skräpmat. Målet för kvällen var Gorham i Maine, där den andra halvan av familjen väntade; Ron och Garrick. De fyra var och hälsade på oss i Växjö för 9 år sedan, så nu var det vår tur.

13/7
Om man alltid förväntar sig det värre, typ Cheerios (dåligt minne från vistelsen i Orlando 1999), så brukar allt annat bli en positiv överraskning. Eller vad sägs om müsli, jordgubbar och yoghurt till frukost? Efter en föreläsning om växterna på tomten (Astilbe, gräslök, Hosta, kråkvicker, etc.) och besök av vandringstrastar (American robin, Turdus migratorius) och några husgärdsmygar hämtade vi upp Garricks flickvän Chelsea och styrde mot Acadia nationalpark, ca fyra timmar norr om Gorham.

Vad som slog mig på färden var att landskapet var ganska likt det hemma, men arterna var inte riktigt desamma. Igen verkade Kellen besviken över att de inte kunde erbjuda något bättre, men på ett sätt var det en härlig mjukstart på att inse att man faktiskt är ganska långt hemifrån. Jag fick i alla fall lära mig ett nytt ord: splurge, vilket betyder att spendera lite mer än man egentligen har råd med. Under lunchen i Bar Harbor kunde det konstateras att vi hamnat i hummerland, men det hade jag inte på långa vägar samlat mod till att smaka, så jag åt någon hamburgare/smörgås istället. Efter att ha diskuterat topografin på kartan över parken en stund kom vi fram till en lämplig vandringsled att gå uppför Cadillac Mountain på (1530 feet, eller 466 m ö h).  Det var varmt och inte helt lätt, men det var fint. Mamma hade otur och stukade foten, men turen nog att göra det precis vid vägen, så Ron och Kellen tände elden i baken och for upp sista biten till parkeringen, där Susan, Garrick och Chelsea ställt ena bilen. Högst upp blåste det som bara den, men det var en fin utsikt!

Efter att ha hämtat andan en liten stund och lugnat ner öronen efter allt vinande åkte vi till nästa stopp, Sand Beach. Det var iskallt, men jag doppade minsann fötterna.

Vid Thunder Hole mötte vi upp de andra igen. Thunder Hole är ett hål i bergväggen där tidvattenvågorna kommer in, och när vattnet tränger ut luften i hålet låter det som åska. Vi fick inte se några jättestänk, men visst lät det. Innan vi åkte tillbaka till Bar Harbor för att checka in på hotellet hann vi bland annat med ett stopp vid Otter Cove. Inga uttrar fanns att se, men en öronskarv (double-crested cormorant) stod och solade och jag hittade en tuva vårbrodd, minsann.

Eftersom hela Bar Harbor hade fått strömavbrott när vi kom till hotellet fick vi åka bort från halvön för att hitta någonstans att äta. Mamma hade samlat mod nog för hummer, men jag körde på ostburgare istället. När vi kom tillbaka hade solen gått ner, så det var lätt, och lättande, att se att strömmen var tillbaka. Det var inte helt varmt längre, men vi köpte ändå varsin stor glass på ett ställe som slog Glassiären eller Bosses Glassbar med hästlängder. Caramel Cheescake var riktigt gott, det. Längs vattnet fick vi se eldflugor och jag var beredd på att monster skulle hoppa upp ur det svarta vattnet när som helst. Det var när vi skulle tillbaka till hotellet som de sju sitsarna i bilen kom till nytta, eftersom Garrick och Chelsea kört hem tidigare. Hela kvällen hade jag haft någon konstig värk i armvecken och när jag tog av mig tröjan insåg jag vad det var – mina armar var illröda. Så går det när man vill ha lite solbränna och inte smörjer in sig och sen klättrar uppför ett berg.

14/7
Det här var den första dagen som i princip bara bestod av bilkörning. Vi gav oss av från Acadia på förmiddagen och hann med en lunch till tillsammans innan vi sa hejdå. Jag hade nu samlat mod till att smaka på hummern, men den smakade i princip ingenting. Man kunde ju verkligen inte säga att resan börjat dåligt, men på vägen ner till New York var det inte alltid jätteroligt. Först och främst var det massor av bilar på vägen, sen krockade några och då blev det köer, och sen när köerna tog slut började det ösregna av och till. Man kan tro att amerikanarna aldrig har hört talas om tresekundersregeln. Fort gick det dessutom och det kördes om både på höger och vänster sida. Nu när vi inte hade våra personliga guider med oss längre, var det skönt att pappa tagit med GPSen. Den hjälper dock inte mycket om man fått fel adress till AVIS-kontoret på Manhattan, så pappa fick ringa hotellet som fick leta reda på den rätta adressen. Det var mörkt, det regnade, det var bilar parkerade på både höger och vänster sida på den enkelriktade gatan och det var fullt med bilar som skulle lämnas tillbaka, så det slutade såklart med att vi stod och blockerade gatan och de bakom tutade på oss. När vi väl blivit av med bilen fixade de dock snabbt en taxi åt oss som tog oss till hotellet i Chelsea.

 

15/7
Efter att hittills bara blivit positivt överraskade av den serverade frukosten, kom nu resans största besvikelse – alla kategorier. Det enda som fanns var en bagel, lite smör och någon sorts gelé. Till det fanns kaffe, te, vatten, mjölk och chokladmjölk. Inte för att bageln inte smakade bra, men var var alla grönsaker och frukter?

Första utflyktsmålet för dagen var High Line, ett gammalt upphöjt tågspår från 1930-talet som idag är omgjort till en väldigt långsmal park. Vi klev på på mitten, från 23rd Street där vi bodde, och gick söderut.

Det dröjde inte länge förrän pappa oundvikligen upptäckte att han glömt att ladda kamerabatteriet, så vi fick gå tillbaka till hotellet för att hämta batteri nummer två. På vägen kände vi att den där bageln började ta slut, så vi köpte lite färsk mango. Väderleksrapporten hade sagt åskoväder hela dagen, men klockan började närma sig lunch och vi hade då inte hört någon åska eller blivit regnade på. I alla fall jag blev så väderkaxig att jag till och med ignorerade det uppenbara regnområdet som visade sig norr om oss.

Från hotellet tog vi sedan en taxi till Central Park vid Naturhistoriska Riksmuséet, där vi först åt varsin falafel. Jag har nog aldrig sett ett mer effektivt gatukök, mannen i kassan tog emot så många beställningar att det stod fler människor runt omkring och väntade på sin mat än i den verkliga kön.  Falafeln var jättegod, men självklart tappade jag en stor del av portionen på byxorna. Där ser man hur händigt det är att ha mycket vatten med sig, inte bara för att man blir törstig när det är varmt, utan också när sådana här olyckor sker. Tanken var att vi skulle gå på muséet, men först skulle vi ta en sväng i parken.

Jag vet inte riktigt hur länge vi gick omkring där, men på tillbakavägen började det tillslut att regna. Och åska. Och det var inte lite heller, stigarna hade snart förvandlats till floder och det var inte ens lönt att försöka hålla sig undan. För att komma över gatan till muséet var vi tvungna att trampa i en tio centimeter djup pöl och när vi kom in insåg vi att det aldrig skulle gå att gå runt där. Vi var genomvåta och där var luftkonditionering på, vilket gjorde att vi frös.  Så istället för att gå in och samla kunskap, lämnade vi en stor pöl på golvet och tog en taxi tillbaka till hotellet. Den körde oss via Times Square, där mamma lyckades knäppa en av resans snyggaste bilder.

Mamma och jag gick och köpte varsin te på ett ställe som hette Argotea (att rekommendera) medan pappa torkade pengarna och la upp alla kläder framför luftkonditioneringen som nu vridits till varmt istället för kallt. Det tog två himla dagar innan mina skor var torra igen. När vi vilat upp oss från detta äventyr tog vi till fötterna och vandrade norrut till Macy’s på sjunde avenyn, en av världens största shoppingbutiker. Nu ångrar jag att jag inte köpte den där miniontröjan jag hittade på herravdelningen. Något som var häftigt var att de övre våningarna hade kvar de gamla trärulltrapporna.

När vi kom ut hade det börjat regna igen och efter en viss tvekan tog jag på mig en av de ponchos som mamma tagit med. Pappa fick köpa ett paraply av en snubbe som väldigt praktiskt ställt sig precis utanför ingången. Vi svängde in på 34th Street och fick en ganska nära titt på Empire State Building, men det blev bara en mobilbild eftersom jag inte var helt för tanken att ta upp stora kameran i regnvädret.

Jag måste ju erkänna att det inte var förrän i julas som jag fick reda på att detta var Empire State Building, jag hade tidigare trott att det som egentligen är Chrysler Building var Empire State Building. Jag mindes fel från James och jättepersikan, helt enkelt.  Vi hittade en irländsk pub som serverade fish & chips och hade en svensk registreringsskylt på väggen. Jag var tvungen att visa ID för att få min Guinness, vilket jag antagligen ska vara smickrad över.

16/7
Efter lite detektivarbete hittade jag en passande båttur på Hudsonfloden som utgick från pir 11 på södra Manhattan. Guiden var en rolig kvinna som bland annat berättade att när Brooklynbron var färdigbyggd, spred någon ett rykte om att den skulle kollapsa om för många gick över den. Det som fick folket att komma på andra tankar var när en cirkus med ett antal elefanter kom till staden och marscherade över. Vi fick en bra titt på Ellis Island, Frihetsgudinnan och nya Freedom Tower, som byggts precis vid Ground Zero där tvillingtornen stod. Av en händelse är tornet 1776 feet högt (541 meter), vilket var det år som de första staterna blev självständiga från Storbritannien.

Från pir 11 gick vi på Wall Street mot Ground Zero. Inte helt otippat började 10CCs Wall Street Shuffle att spela i mitt huvud och vi lyckades hitta den bästa lunchen någonsin. Tänk COOPs salladsbar, fast tusen gånger bättre och med sushi. Och root beer. Vad de byggt på platsen för tvillingtornen var väldigt vackert och respektfullt, tyckte jag. I de gamla konturerna forsade nu vatten och på kanten fanns namnen på alla som dött. Det var för mig omöjligt att försöka tänka sig in i situationen och det var ganska bisarrt när folk blev fotade med stora leenden på läpparna. Fick fruktansvärt dåligt samvete när jag fnissade åt den stackare som blivit döpt till Rhondelle, vars namn nu var ingraverat där. Freedom Tower kändes dock som en värdig ersättare, det var lätt en av de snyggaste skyskraporna vi såg. Tycker jag, i alla fall.

Från Ground Zero tog vi en taxi till Rockefeller Center och åkte upp till Top of the Rock på 70e våningen (tekniskt sett 69e, eftersom hissen hoppade över våning 13).  Nu byttes Wall Street Shuffle passande ut mot Estlands eurovisionbidrag Rockefeller Street från 2011. Tänkte att det var bättre att åka upp i en mindre känd byggnad och få utsikt över Empire State Building, än att åka upp i Empire och inte få se den från det perspektivet. Enda nackdelen var den skymda sikten mot Chrysler Building, annars fick man en ganska bra 360-gradersvy.

På väg till Times Square gick vi in i den tre våningar stora M&M-butiken. De små chokladbitarna var sorterade efter färg och storlek och man kunde själv göra sin egen blandning. Om man så ville, kunde man även trycka ett eget mönster på dem. Times Square var mycket rörigare än jag föreställt mig, flera av reklamplatserna var outnyttjade och det var massor med pågående byggarbeten. Personer i kostymer som vill ta kort och sen ha dricks tycker jag bara är skrämmande.

Hard Rock Café hade en väntetid på 45 minuter till att få ett bord, så vi började gå hemåt istället och hittade ett Panera på vägen. Mycket bra restaurangkedja, de har bland annat soppor, sallader och varma mackor och kan man inte bestämma sig så går det att beställa två och få halva portioner av vardera.

17/7
Jag var ju bara tvungen att få en ordentlig bild på Chrysler Building innan vi åkte vidare, så vi promenerade dit och jag upptäckte att det inte är helt lätt att fota en 300 meter hög byggnad när husen runt omkring är nära lika höga. I alla fall inte i den komposition man skulle önska. På vägen gick vi förbi Empire State Building igen och av en ren händelse kom vi fram i korsningen till Flatiron Building.

Mamma lyckades dock med konststycket att ta en riktigt bra bild av Chrysler. Ja visst är den snygg. Pappa gick nu före till AVIS-kontoret medan mamma och jag tog det lite lugnare. Hittade Svampbob Fyrkant och jag lyckades knäppa en av mina bästa bilder på resan, om jag får säga det själv.

Jag trodde att människorna i New York skulle vara väldigt modemedvetna och ”hippa”, men från vad jag kunde se såg de flesta ut som vanliga människor, om det nu finns något sådant. Två tjejer på Times Square, en med kamera och en med en Starbucksmugg, tycker jag ändå omfamnade min föreställning ganska bra. Tre nätter i New York kändes ganska lagom för tillfället, jag fick lite samma känsla som i Paris, att jag inte såg himlen för alla höga byggnader. Är man bara ute efter shopping är det dock en perfekt stad och hade man haft mer tid hade man kunnat utforska annat än södra Manhattan också. Föredrar ju dock Bar Harbor alla gånger framför ett sådant här stadsliv.

Efter att på två dagar vant sig vid utrymmet i en Grand Caravan var det en mindre chock att nu behöva klämma sig in i en Ford av modell mindre. Skulle det ske en olycka känns ju ändå en större bil mer säker. Vad som var för mig överraskande var hur dålig motorvägen var. Asfalten var lagd i segment och var det inte hål så lät det ändå du-dunk, du-dunk när man körde över kanterna. Då var det mycket trevligare att rikta uppmärksamheten åt det jag trodde var örnar i tiotal som seglade över oss, men vad jag senare fick reda på var kalkongamar (turkey vultures). Tanken att det skulle finnas gamar där hade inte alls slagit mig. Att försöka titta på dem i kikaren i 120 km/timmen var liksom inte helt lätt. Vi körde också förbi många skyltar som visade vägen till städer med brittiska namn, till exempel Aberdeen och Bristol. Det första problemet vi stötte på i DC var parkeringskostnaden. Därför bestämde vi oss för att lämna tillbaka bilen, vilket visade sig inte vara helt lätt. AVIS gömde sig bakom tågstationen och vi såg inga skyltar som ledde oss dit. Tur då att det finns telefoner så man kan ringa och fråga var de håller hus. Från tågstationen var det en kort promenad till Capitol Hill.

Det är så konstigt med saker man hör talas om, som till exempel Capitolium och Vita Huset, att de är symboler och viktiga platser för ett helt land, men när man kommer dit är de bara… där. Jaha, liksom. Missförstå mig rätt, de precis som Empire State och Chrysler, är jättehäftiga och inte minst sagt imponerande, men de kommer på något sätt ner lite på jorden när man får se dem på riktigt. Jag var mer imponerad av (o)gräset i gräsmattan. Ja, där har ni en biologs prioriteringar.

Till cikadornas spelande gick vi runt till andra sidan och möttes av en trevlig orkester. Blickade man söderut kunde man se ända till Washington Monument, och Lincoln Memorial om man tittade riktigt noga i skymningen. Klart var redan att det här var ett trevligare ställe än New York, framförallt för att jag kunde se himlen igen. Byggnaderna var mycket lägre, men de hade också en mycket snyggare arkitektur. De flesta restauranger vi gick förbi på vägen tillbaka till hotellet var alldeles för fina för de kläder vi tagit på oss, men vi hittade en liten sportbar i närheten av Elephant & Castle (var vi verkligen i USA och inte Storbritannien?) där jag fick visa ID igen. God sallad. På ett ställe trodde vi att någon hade spillt ut en massa vatten, men när vi tittade noggrannare såg vi att det var världen.

18/7
Herregud vilken frukost! Vi blev först visade till ett bord och där fick vi av en servitris te och juice och buffén var säkert tio meter lång. Roligast var de små timglasen som indikerade hur länge påsen skulle vara i, beroende på hurstarkt man ville ha teet.

Vi gick en runda som säkert många andra turister som bara haft en hel dag i DC också gått. Första anhalten var Vita Husets norra sida. Vad litet det var! Jag var ganska sugen på att få reda på varför dåliga saker händer goda människor, vilket Jehovas vittnen verkade ha svar på, men jag vågade inte fråga med tanke på att vi hade en liten tidspress på oss. På väg till Washington Monument, eller Pinnen som vi döpte om den till, bekantade vi oss med några av alla gråekorrar som kilade runt bland träden. Washington Monument öppnades igen i maj i år, efter att ha reparerats i nära två och ett halvt år på grund av både en jordbävning och en orkan.

  Vi gick nu den väg vi sett från Capitolium kvällen innan, förbi National World War II Memorial och upp till Lincoln Memorial. I poolen mellan de två simmade kanadagäss, gräsänder och ryggsimmare. Fick reda på senare att ryggsimmare kan bitas rätt rejält, så det var tur att jag höll fingrarna borta. Om vattnet var så grönt för att hålla badsugna turister borta vet jag inte, men det verkade funka i alla fall.

Inne hos Lincoln fanns en skylt som uppmanade till tystnad och respekt, men den kan man knappast säga att folk följde. När vi sagt hejdå tog vi Theodore Roosevelt Memorial Bridge över Potomacfloden till Virginia och Arlingtonkyrkogården, där stupade soldater och veteraner ligger begravna. Jag störde nog dock friden för en halv sekund när jag fick se en rödmire växa vid vägkanten och gav till ett litet förtjust skrik. Här var dock folk bättre på att visa respekt och alla pratade lågt och trängdes inte vid John F. Kennedys grav. För en gångs skull var jag påläst (historiaarbete på gymnasiet) och det var häftigt att få se gravarna till bröderna Kennedy.

Vi hade väldigt svårt att förstå taxichauffören som körde oss från Arlington tillbaka till DC och botaniska trädgården, medan han glatt berättade om landmärken på vägen (tror jag att han försökte göra, i alla fall). Han körde dessutom barfota.

På väg till National Museum of the American Indian åt vi varsin mjukglass som inte smakade någonting, men vandringstrastarna var roliga att titta på i buskarna. Ungarna var lika stora som föräldrarna men skrek fortfarande efter mat. Vi kom mitt under en dansföreställning av en av alla stammar (missade tyvärr vilken) och hann gå runt en halvtimme eller så innan de stängde. Jag fick 10 av 12 rätt i Pocahontas-quizet och jag lärde mig att lacrosse uppfanns av Iroquoisindianerna.

På gatan utanför fanns en skalmodell över vårt solsystem, där solen var stor som en apelsin och planeterna utplacerade där de skulle varit om solen verkligen var så liten.  Detta ledde oss förbi Air and Space museum, som råkade vara öppet extra länge denna dag. Oturligt nog tappade vi bort varandra där inne och det var ingen mottagning på telefonerna, så det blev lite jobbigt där ett tag.

Det är många roliga småsaker man hittar på vägen dit man ska. I jakten på kvällsmat gick vi till exempel förbi den här ”punkrabarbern”, som mamma kallade den (tog senare reda på att den heter naranjilla, tillhörande samma släkte som potatis).

Vi kom fram till ett ställe som hette Harry’s där vi beställde in en kanna Budweiser. Efter alla rykten om att det skulle vara en ”pissöl” blev jag glatt överraskad när det smakade bättre än alla svenska ljusa öler jag druckit. Jag lärde mig också varför kannrankor heter pitcher plants på engelska – helt enkelt för att pitcher betyder kanna. Tack för det, Budweiser. På vägen hem gick vi förbi J. Edgar Hoover Building, det vill säga FBIs högkvarter, och väl hemma upptäckte jag att jag fått världens fulaste solbränna på fötterna efter sandalerna. Skulle lyssnat på min läkarstuderande granne när han sa att man har tunn hud på fötterna. Fy på mig. Inte nog med det, både mina och pappas vader var röda som bara den. Jag som brukade vara så bra på att smörja in mig förr i tiden.

19/7
Av en taxichaufför som var lättare att förstå fick vi skjuts in till Ronald Reagan National Airport för att via Chicago ta flyget till Minneapolis, där pappas sysslingar väntade. Pappa och jag var där för tre år sedan för att säga hej då till farmors kusin Allan, som bara några månader efter vårt besök gick bort i Alzheimers. Innan dess hade vi inte träffat dem på 11 år, och jag är tacksam över att det inte dröjde lika länge den här gången. Men vad som hände sen tar vi i nästa inlägg.