Hemskt mycket tid har i vår gått åt till att läsa kurslitteratur och skriva uppsatser, men några besök i naturen har det ändå blivit. Det blev till exempel tre återbesök: Höneström i Uppvidinge kommun för att titta till den ovanliga mosippan, Tingsryds kommun för att se på backsipporna och Teleborgs naturreservat för att se gullpudran.
Håll musen över bilderna eller klicka på dem för att se bildtexterna.
Jag lyckads pricka in när paddorna lekte i Bokhultet tidigare i april, men tydligen var jag (och mamma och pappa som också var och tittade) en dag för sena för att se grodleken på Teleborg. Några grodor och dess yngel fastnade ändå på bild, men jag kan inte låta bli att undra hur det egentligen gått för äggen och ynglen, så torrt som det är nu.
Bilderna är tagna vid lite olika tillfällen under april månad, i Bokhultet och på Teleborg. Klicka på, eller håll musen över, bilderna för att se bildtexten.
Vintrarna är konstiga nu för tiden. Inbillar mig att det kommer en köldknäpp och lite snö i november, sen smälter det lagom till jul och nyår, sen kommer det mer snö i februari som smälter ganska fort, men sen är kylan kvar till maj. Här är i alla fall några februaribilder från Bokhultet.
I november hälsade jag på Josefine i Skåne och hon tog med mig på en riktigt mysig fågelsafari med fina fotomöjligheter! Extra kul med kryss på hornuggla och kungsfiskare (även om det inte blev något bra kort på den senare – bara en mobilbild med en blå prick).
Det är väl ungefär lika kallt nu i april som det var i oktober, så åtminstone temperaturerna är ju i fas, här. Dock börjar ju vårblommorna så sakteliga poppa upp här, medan i höstas var de naturligtvis vissna. Svamparna och löven på marken var dock många. En tur ut på Borgmästarudden i Bokhultet slår aldrig fel (utom kanske då det blåser väldigt mycket).
Om någon vet namnet på skivlingarna tar jag hemskt gärna emot denna information!
Klicka på bilderna eller håll musen över dem för att se bildtexterna.
I början av oktober i höstas tog jag en tur till Toftåsa myr, som är en del av Åsnens nationalpark. Det blev en vandring över myren och en skog av täta tallar som badade i skvattram, och ömsom sken solen, ömsom regnade det. Där var så mycket svamp, särskilt flugsvamp, och under lunchpausen hade jag både fiskgjuse och havsörn ovanför mig.
Håll musen över bilderna eller klicka på dem för att se bildtext.
I slutet av juli, tre veckor efter Bohuslän, träffades vi igen för en liten turné i Småland. Vi hyrde bil i Växjö och tog Naturkartan, Smålands flora och maps.me till hjälp för att hitta spännande resmål (som jag i huvudsak inte varit på förut). Första kvällen tog vi, efter en mycket god fika hos mina morföräldrar, bara en liten promenad i Bokhultet och tittade på luddvickern, blåmunkarna och lite annat.
Håll musen över bilderna eller klicka på dem för att se bildtexterna.
Första heldagen hämtade vi först ut bilen, vilket blev en upplevelse att minnas. Trots att handbromsen inte var åtdragen kändes det precis så när jag tryckte på gasen. Vi fick gå in igen och säga till, och det visade sig att hjulen låst sig eftersom bilen stått stilla rätt länge efter tvätt. En anställd kom ut med en stor slägga och började slå på hjulen, omväxlande med att han satte sig i bilen och tryckte på gasen så hårt det gick. Och tillslut släppte låsningen. Resten av dagen höll vi oss nära stan, då vi gick slingorna i Notteryds naturreservat och Gårdsby och Hemmesjö bökeskog. Notteryd är nog ett av mina favoritnaturreservat, det är väldigt varierat landskap och därmed också mycket att titta på. Roligast var nog strandprylen, den hade jag inte sett sedan påbyggnadskursen i floristik 2013.
Nästa dag for vi till två platser jag länge velat besöka – Norra Kvill nationalpark och Kvilleken i Vimmerby kommun. Lite som med Skårtaryds urskog så kändes nationalparken alldeles för liten – vi behöver mer naturskog! Kvilleken (eller Rumskullaeken) är Sveriges grövsta träd med strax över 14 meter i omkrets. Den tros vara över 1000 år och verkar tyvärr vara inne i dödsfasen, men man har gjort försök att klona den för att bevara dess genotyp. På vägen hem stannade vi till i Mariannelund och köpte karameller!
Näst på tur stod kusten i Torsås kommun. Vilken vacker plats! Först gick vi ut på grusåsen som är en del av Örarevets naturreservat. Där kunde vi båda ganska snart kryssa av ägretthäger och mellansporre, hybriden mellan gulsporre och strimsporre. På strandängen växte kustarun, klöverärt (Tetragonolobus maritimus) och bunge (Samolus valerandi), och så kunde vi även kryssa strandtåg (Juncus maritimus).
I Bröms, precis på gränsen till Blekinge, köpte vi varsin enorm kulglass. Sedan for vi en liten bit norrut igen till Grisebäck. Där fanns inga parkeringsplatser och det var lite oklart vad som var privat mark och inte, men tillslut hittade vi en lämplig vägkant utmed Torsåsleden där vi kunde stå. Sedan gick vi runt nästan hela halvön och njöt av havsutsikten, gravänderna och strandväxterna. På vägen tillbaka till bilen gick vi förbi ett litet bestånd av den ganska ovanliga ängsskäran, det var ett trevligt avslut på dagen.
Nästa dag höll vi oss inom Växjö kommun igen. Först gick vi upp till Singoallas grotta och Hultaklint, men i jakten på den jordkällare med lysmossa som skulle finnas där i närheten tappade vi nästan bort varandra. Enligt kartan tyckte vi att vi stod på helt rätt ställe, men tyvärr hittade vi den inte. Det var sankt och Annelie valde att gå genom skogen tillbaka till stigen istället för att riskera att bli blöt om fötterna (vilket jag gjorde). När hon inte längre svarade när jag ropade började jag bli nervös, men inte var det någon fara med henne, inte, för plötsligt stod hon där på stigen igen.
Sen körde vi tillbaka till Växjö för att titta på fiskgjuseboet vid Jonsbodaviken i Södra Bergundasjön. Av en händelse var mina föräldrar också där!
Näst sista dagen blev händelserik! Vi började i Skårtaryds urskog, som är kontrasternas lilla rike. Precis utanför reservatsgränserna finns flera kalhyggen som är rätt sorgliga att se på. Men så vrider man huvudet 180 grader och så är där skog så som den borde se ut. Därefter fortsatte vi till Libbhults ängars naturreservat, som består mestadels av gammalt odlingslandskap som fortfarande sköts med slåtter. Där fanns fler ekar än jag sett på samma plats nånsin förut. Sista stoppet för dagen gjorde vi i Getaryggarnas naturreservat i Uppvidinge kommun. Där var verkligen många “ryggar”, som både var roliga och lite läskiga att gå i. Dagens trevligaste upptäckt var helt klart det lilla beståndet av knärot på toppen av en av åsarna.
Sista dagen, innan Annelie tog tåget tillbaka norrut, så hann vi med en runda på Hissö och Musö, och en snabb titt in i Kronobergs slottsruin.
Det var kul att turista omkring hemorten och faktiskt hitta både nya platser och arter man inte sett förut. Strandprylen, kusten i Torsås och knäroten var helt klart höjdpunkterna på veckan.
Man bokar biljetter och tänker att “äh jag behöver inte lägga den där extra hundralappen på ombokningsbar biljett”, och sen får man covid veckan innan avfärd. Katastrof blev det i alla fall inte, även om Annelie fick tillbringa de första två dagarna själv. Lyckligtvis var varken min oanvända eller min nyinköpta tågbiljett någon större ekonomisk utgift, och jag slapp allt krångel med att hämta ut hyrbilen i Strömstad (tack, Annelie). Detta var i slutet av juni, och vi hade hyrt en sommarstuga i Lur i Tanums kommun som vi gjorde dagsturer ut till kusten från.
Först ut, för min del, var Ramsvikslandets naturreservat. Det var fram till 1930-talet en halvö, fram tills att kanalen anlades och Ramsvikslandet blev en ö med en svängbro som enda förbindelse till fastlandet. Det regnade lite och blåste ganska mycket när vi kom fram, men allteftersom dagen gick blev det soligare. Tillslut rök regnjackan helt och jag gick med uppkavlade ärmar. Jag kände mig inte alls så trött som jag befarat och tänkte lite nonchalant att nu när jag precis varit sjuk kan jag ju inte bli sjuk med en gång igen. Ja, jag kände mig nästan lite oövervinnerlig. Fast bara mot virus, inte mot de många klippskrevor som ön bjöd på. Vid Ramsvik camping köpte vi, utan att vi visste det innan, veckans största glass. En kula visade sig vara som tre kulor. Den ca 1,5 mil långa rundan runt ön resulterade i kryss på strandmalört och sverigekryss på kustruta och engelsk fetknopp, och på den lilla stigen ner mot Tryggö blev det också sverigekryss på havsnarv. Havsnarven växte i ett hav av glasört, det var riktigt häftigt. På väg från ön fick vi vänta på en segelbåt som skulle genom kanalen innan vi kunde köra över bron.
Klicka på bilderna eller håll musen över dem för att se bildtexten.
Nästa dag tog vi färjan från Strömstad till Långagärde på Sydkoster. På vägen bort till Naturum i Ekenäs gick vi bland annat förbi kustarun och martorn. Det var roligt att studera ståndarknapparna på kustarunen, jag har inte tänkt på förut att de har skruvade ståndarknappar. Martornen var fortfarande i knoppstadiet, men man kan ju alltid beundra dess taggighet. På Naturum fick vi tipset att gå den guidade turen som skulle börja alldeles snart, men eftersom vi visste att vi hade en lång promenad framför oss tackade vi snällt nej. När vi var på väg därifrån (efter att ha köpt glass) kom en annan person från naturum ut och ropade till oss att Ni ser ju friluftsiga ut, det är en guidad tur snart som ni kanske vill gå! Jag gissar att hon gjorde den bedömningen baserat på våra kläder, och det var ju hemskt snällt att hon sprang efter oss. Vi fortsatte ner mot Nästången och Kilestrand, och vände sedan tillbaka inåt ön och tillbaka till Långagärde. Vid det laget hade jag hemskt ont i fötterna på grund av att mina kängor var alldeles för hårda. Jag hade inte upplevt detta förut, men jag tror inte heller att jag hade fått tillfälle att gå i dem så långt innan. Vi tog linfärjan över till Nordkoster (15 kronor för 100 meter) och satt där i gott och väl en timme och vilade fötterna innan vi gick och åt på restaurang Strandkanten. Rekommenderas.
Sen tog vi en runda på Nordkoster också. Jag hade sett fram emot att få se den endemiska arten bohusranunkel, men när vi kom fram så var där skyltat för fågelskyddsområde. Så det blev ingen ranunkel, men det fanns annat fint att titta på också. Speciellt de krokiga tallarna.
Nästa dag åkte vi till Tjurpanneområdets naturreservat där det skulle finnas ostronört. Vi såg den på Island 2018, där den var ganska vanlig, men i Sverige är den ovanlig och dessutom minskande. Det visade sig att här hade de hägnat in hela populationen för att fåren inte skulle gå och beta på dem, och dessutom planterat ut nya plantor. Där fanns också massor av strandvallmo (kryss på den) med sina jättelånga frukter och håriga blad och strandvial, och i ett litet hällkar växte ävjebrodd och fyrling. Tänk vad glad man kan bli av ett hällkar. I Smugebukten var stranden täckt av glasört och saltört (kryss på den också) närmast vattnet, och lite längre upp en mindre djungel av strandråg, havssäv, kråkvicker och kvanne. Även om jag hade bytt skor så gjorde fötterna ont, men det krävdes ändå en viss ansträngning att inse att jag inte skulle klara av att gå ända ut på sydligaste delen av reservatet. Man vill ju se allt! Vi vände i alla fall tillbaka till parkeringen och körde bort till Grebbestad för att köpa glass innan vi körde hem.
Sista dagen for vi först till Valöns naturreservat. Jag hade sett på bilder därifrån att där fanns spänger, och jag älskar att gå på spänger. Där fanns, förutom spänger, smultronklöver, en trolig hybrid av vanligt och mörkt kungsljus, havsnarv och saltnarv precis bredvid varandra, dvärgarun och väldigt nyfikna kor. Vi lyckades också förirra oss en stund uppe på klipporna, men lyckades ta oss ner utan att falla ner i någon skreva. På norra sidan av reservatet fanns en jättelång spång över vattnet som först såg väldigt trevlig att gå på eftersom den uppenbarligen var nybyggd. Sedan kom vi till dess äldre och betydligt mer rangligare del, men den höll som tur väl var. När vi kände oss klara så var det många timmar kvar av dagen, så vi åkte till Fjällbacka för att köpa glass. Vi parkerade vid Coop och köpte varsin glass där, men när vi kom ner till hamnen såg vi att där fanns ju mycket godare glass, så vi köpte en till!
Som sista anhalt åkte vi till sydvästra spetsen av Rossö, som ligger inom Kosterhavets Nationalpark. Där hälsade vi på fåren, doppade fötterna och såg linnea. Och fötterna gjorde inte längre lika ont.
Dagen efter lämnade vi tillbaka bilen i Strömstad och tog tåget ner till Göteborg där vi skiljdes åt. Det är såklart alltid tråkigt att säga hejdå, men jag visste ju att vi skulle ses bara tre veckor senare nere i Småland för nästa äventyr.
Årets trevligaste upptäckt i närområdet har varit Hovs göl. Det är inte skyddad natur, grannen är ett industriområde och det byggs nya bostäder precis inpå, så det är inte precis en tyst promenad i skogen. Kan man bortse från ljuden är det istället en fröjd för ögonen med det lilla vattnet och alla arter i och runt ikring. Efter besöket i Lundens naturreservat i våras ville jag verkligen åka tillbaka senare under sommaren för att kunna lukta på all skvattram, men detta skedde istället vid Hovs göl.
Skvattram (Rhododendron tomentosum) är, tillsammans med lapsk alpros, våra rhododendronbuskars vilda släktingar här i Sverige. En annan vått växande art som där fanns väldigt mycket av var missne (Calla palustris), som är en vild släkting till den mycket populära krukväxten fredskalla.
Håll musen över bilderna eller klicka på dem för att se bildtexterna.
Jag kommer inte ihåg exakt hur många gånger jag varit vid gölen i vår och sommar, men jag vet att jag varit åtminstone tre gånger vid sandtaget norr om gölen. De två återbesöken var för att se om jag hade rätt i att det var två små plantor av finsk fingerört (Potentilla intermedia) som jag hittat. I slutet av juni hade den vuxit sig tillräckligt stor för att jag skulle kunna konstatera att jag hade rätt, vilket var det första rapporterade fyndet för Växjö kommun sedan 1925 (enligt GBIF – Global Biodiversity Information Facility). Lite tufft, tycker jag.
I början av juni besökte jag Teleborgs naturreservat, ett ställe jag varit mycket runt i kring under min skoltid. Vi höll oss dock i delen med kulturlandskap, aldrig hade jag gått på stigen nere vid sjön Trummen. Det visade sig vara en myggig plats som bjöd på både hjortron och skvattram. Fågeltornet gav också en fin vy över våtmarken och sjöns södra del.
Klicka på bilderna eller håll musen över dem för att se bildtexten.
