Nannie Linnéa

Ja, i fredags bar det av till Göteborg och Metaltown. Fick ta 06.06-tåget eftersom 09.06-tåget tydligen blev fullbokat dagen innan jag bokade. Typiskt, men nu fick jag också massor av tid på mig innan första bandet jag ville se började. Josefin var jättesnäll och lånade ut sin lägenhet på 13e våningen i Västra Frölunda åt mig!

Ja, var ska jag börja nu då? Så många åsikter, haha. Men jag kan väl säga att Skindred var väldigt väldigt mycket bättre live (kunde knappt lyssna på Spotify asså), Brian Welch hade en väldigt ful frisyr, Sonic Syndicate var bra men jag tycker det är så fruktansvärt omoget att uppmana till moshpit (vilket tyvärr många fler bra band gjorde under helgen), och Rammstein var bäst. Om de var bättre i fredags eller på Copenhagen Live kan jag dock inte uttala mig om, men jag kan säga att min upplevelse var bättre på CL i alla fall. För då hade jag Luvan framför mig och en 1,85-kille bakom mig som höll emot, nu hade jag en 1,80-kille framför mig och en tvåmeterskille bakom mig som tryckte på (jag stod alltså näst längst fram). Mot slutet var det en kille som drog mig åt sidan där det stod en kortare människa framför, jag vet dock inte om han var full eller faktiskt snäll på riktigt.

Eftersom det var så packat fanns det inte en chans att jag skulle få upp kameran. Däremot fick jag upp min mobil under konfettisläppet och knäppte denna bild. Slår vad om att hade jag skickat den till fotoskolorna hade jag kommit in.

Halv två stupade jag i säng (kände mig dock aningen smalare efter manglingen man gått igenom), och steg upp vid tiotiden på lördagen för att duscha av all cigarrettrök. Tog en tur i köpcentret bredvid och åkte sedan in vid halv tre. Amon Amarth var bra!  Minnesvärt citat: Och nu vill jag att alla ska sjunga med, det spelar ingen roll om ni kan texten eller inte, för detta är ju metal och då hörs det ändå ingen skillnad. Dark Tranquillity var också riktigt bra, mycket tack vare att de var så himla glada.  Minnesvärt citat: Många har frågat mig idag varför vi spelar här inne (minsta scenen i tältet, övr anm) och vi tänkte att det blir lite mysigare här. Det är ju också så otäckt när det är så ljust ute. Klockan var ca 21. Och jag tar tillbaka det där jag sa om Bullet for my Valentine, att de är en mellanlandning för popfolk som nyss börjat lyssna på metal, de är ju faktiskt ganska hårda ändå. Jag tycker det är coolt att de delar upp ren sång och growl, det blir häftiga övergångar då. In Flames tillägnade en av sina låtar till brudparet, vilket resulterade i att hela publiken buade. Jag tycker man kan bua efter att man räknat ut hur få kronor varje enskild person faktiskt bidrar med! Blir så trött.  Bra att bandet stod på sig!

Dark Tranquillity.

På söndagen hade jag tänkt strosa runt i botaniska trädgården, men så började det spöregna och åkte in till centrum och flydde till Science fictionbokhandeln istället. Köpte födelsedagspresent till mamma och en South Parkbok med citat från serien. Sen satt jag på stationen och läste tills Josefin kom och så tog vi tåget hem tillsammans. Mycket mycket trevlig helg!

Jag konstaterade också några övergripande saker under konsertdagarna:
1. Först och främst var det så himla skönt att gå där själv. Jag kunde bestämma exakt vilka band jag ville se, var jag skulle stå i publiken, vad jag skulle äta, osv. Jag träffade visserligen Josefine med pojkvän och det var mycket trevligt! De räddade mig undan megamoshpiten under Sonic Syndicate, vilket de ska ha en eloge för.

2. Vissa alternativare klär sig så himla fult. Jag tänker då på dessa utsvängda byxor med kedjor lite här och var som man kan köpa på vilken marknad som helst, samt alla kjolar som uppenbart är inhandlade på Shock. Det blir för mycket, helt enkelt. Och på detta vitt smink som runnit.

3. Alla dessa hundrafemtio ljuskannor i scentaken som rör sig synkroniserat eller helt random är så himla mäktiga. Vad vore en konsert utan en bra ljustekniker bakom spakarna liksom?

4. Långa personer kan inte hjälpa att de är ivägen, men det kan pussande par. Tänk dig såhär: Du har hittat en duglig vy mellan två personers huvuden, men tyvärr råkar de ha mer ögon för varandra än för musiken. Då har man plötsligt en fullkomligt oduglig vy istället. Hände bland annat under Amon Amarth.

5. Hemma (på skiva eller mp3) har jag rätt svårt för rena growllåtar och föredrar ren sång, men live funkar det alldeles utmärkt. Dream Evil, som är lite åt Kamelothållet och spelade i lördags tyckte jag lät jättebra när jag lyssnade på dem på Spotify, men efter två dagars growl var det bara mesigt, haha. Inte alls lika bra.

Herregud, vilken tur att vi tillslut kom iväg igår. Idag har jag så ont i benen, men oj vad värt det det är. Tur att vi var två som reste, vi höll koll på varsin sak (typ tåg och karta), så vi kom fram helskinnade, hehe.

Först ut var Slash med kompband. Lite synd att han mest höll sig på andra sidan scenen av var vi stod, men eftersom vi stod på andra raden såg vi ganska bra i alla fall. Skön stil har han.

Slash.

Sedan spelade Bullet for my Valentine. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dem, bra musik men med sångarens röst blir det liksom bara nej. De och många liknande band är som en mellanlandning för de som tidigare lyssnat på pop men börjat gilla metal. Som The Rasmus var för mig, haha (om jag tyckte The Rasmus var hårt kan ni ju tänka er vilken mesmusik jag lyssnade på innan). Men de spelade i alla fall den låt jag tycker bäst om.

Michael Paget och Michael Thomas i Bullet for my Valentine.

Första gången jag kom i kontakt med Skunk Anansie var när en tjej gjorde Skin och Weak på Sikta mot stjärnorna när jag var liten, haha. De var hur som helst jättemycket bättre live än på skiva. Och jag tror att hon vet att hon ser läskig ut när hon “ler”. Något mer jag lärde mig av dem är att man kan äta upp sin gitarrist och gå på publiken.

Skin i Skunk Anansie - en cool kvinna.

Sen äntligen kom Volbeat. Studsa är vad man vill göra hela tiden. Roligt att de körde Danny & Lucy, det är en av mina favoriter med dem. Och jag hoppas att ni har lyssnat på den efter mitt musiktipsinlägg tidigare!

Volbeat.

Sen äntligen äntligen var det dags för Rammstein. För mig var det första gången jag såg dem och jag kan ju inte säga att jag är besviken på showen, precis. Fantastiskt roligt. Fantastiskt bra. Fantastiskt häftigt.

Paul i Rammstein blåser eld.

Paul, Till och Richard blåser mycket eld.

När det hela var slut vandrade vi täckta av skum och konfetti tillbaka till tågstationen. Jag hade då inte varit på toa på nio timmar och när jag vaknade i morse hade jag inte ätit på 17 timmar. Trots det var jag inte så hungrig som jag skulle kunnat vara. Man lär väl sig att strunta i sin kropps basbehov när man är på konsert. Och det är faktiskt mödan värt. Fråga Luvan, hon var ännu värre däran.