Dagen började i panik. När jag kom ut var grinden öppen, min elcykel stod inte i cykelskjulet och grannens moped var borta. Det tog 1,5 timme att få ihop all information till försäkringsbolaget (lärdom: ha inte viktiga papper på tre olika ställen), sen började jag gå mot polisstationen inne i centrum (är man inte norsk medborgare kan man inte göra elektronisk anmälan). Jag hann dock inte gå många steg förrän jag fick syn på min cykel, bakom en bil längre ner på gatan. Den verkade helt oskadd, både lås och lyse satt kvar. Fortfarande med hög puls cyklade jag till jobbet, där Jenny kom med den goda idén att ha en kätting med ena änden fäst i cykelskjulet så att cykeln inte kan rullas iväg. Gick till cykelbutiken där jag väntade på leverans av ett bygellås, men där föreslog de istället ett integrerat lås med tillhörande kätting. Fick det monterat och nu kan jag alltså både låsa bakhjulet och sätta fast cykeln på sin plats. Sen är det ju så att tyvärr är inget lås immun mot alla verktyg, men man kan göra mycket för att avskräcka de som inte tänker följa lagen.
Hela eftermiddagen har det fallit ett sånt där tätt, riktigt vått regn med små, små droppar som skymmer sikten genom glasögonen efter bara några tiotal meter. När jag kom hem från cykelbutiken upphörde det, men molnen låg fortfarande lågt. Paniken var borta, men ilskan satt kvar samtidigt som att jag var extremt lättad att situationen löst sig. Kanske var det därför jag också kunde se det vackra i vädret idag. Den sjungande rödhaken i hasseln hjälpte också till att lugna nerverna och lätta sinnet.
