För snart två veckor sedan fick jag följa med på fröinsamling i Eidfjord kommune, cirka 2,5 timmes bilresa öster om Bergen. Fröna tas om hand av botaniska trädgården på Milde och läggs sedan upp i en gemensam databas för trädgårdar världen över för utbyte.
Turen hade skjutits upp två gånger på grund av regn, men så äntligen kom vi iväg på söndagskvällen. Vi anlände till stugbyn i totalt mörker, så det var som att ha kommit till en helt ny värld när jag tittade ut nästa morgon. Vi befann oss på över 700 möh och ett väldigt lätt regn föll från den gråa himlen. Med tre lager kläder på underkroppen och fyra på överkroppen åkte vi ännu lite högre upp och gick sedan från Isdalsvatnet upp mot Svolnos. Regnet övergick i snö, det blåste bitvis iskalla vindar, solen gav oss rödlätta kinder och jag var skitglad. Detta var också premiärturen för mitt nya kamerahus, Canon 6D mk II, sedan min gamla 5D mk II gått i graven i våras.
På väg upp mot Svolnos.
Cykelspår mitt på fjället? Nejdå, lämmelspår (eller annan gnagare)!
Gullbräcka (Saxifraga aizoides).
Mattlummer (Lycopodium clavatum).
Kråkbärbär (Empetrum nigrum).
Bruntåg (Juncus castaneus).
Lapptåg (Juncus triglumis).
Det började snöa.
Sen kom solen.
Taggbräken (Polystichum longchitis), en av mina absoluta favoritväxter. “Där har vi en äkta botaniker” fick jag höra när jag föll på knä.
Isdalsvatnet.
Oidentifierade fåglar.
Där bakom ligger Hardangerjøkulen.
Ripbär (Arctous alpina).
Vetle Ishaug (1303 möh).
Efter ett gott dagsverke svängde vi förbi Vøringsfossen som låg precis i närheten. Jag hade aldrig hört talas om detta vattenfall tidigare, men det var ju helt klart en av de häftigaste vyer jag någonsin sett. Det går liksom inte beskriva hur storslaget det var med en platt bild. Hela fallet är drygt 180 m högt, med ett fritt fall på 145 m.
Vøringsfossen.
Dagens skörd (kråkbär, hönsbär och odon i plastpåsen).
Nästa dag började vi åka tillbaka mot Bergen, men med stopp i Måbødalen, Øvre Eidfjord och strax utanför Ålvik, i Kvams kommune. Förra året, när vi precis svängt österut efter Odda på väg mot Sverige, fick jag se en av mina önskearter på bergväggen – blommande fjällbrud. Sedan dess har jag velat se den igen, men inte körandes bil i 70 km/h. Denna dag visade sig bjuda på det tillfället.
Grytehorga.
Måbøbeget.
Kustruta (Thalictrum minus), en i Sverige sällsynt växt.
Bladrosetter till fjällbrud (Saxifraga cotyledon). De största jag såg var säkert 15 cm i diameter.
När en individ blommat, dör den.
Gamla bilvägen västerut.
De flesta var antingen utblommade eller hade inte blommat detta år, och detta var det enda blommande exemplar jag i bekväm och säker ställning kunde fota.
Bergmynta (Clinopodium vulgare) med sin fantastiska färg.
Stenfrö (Lithospermum officinale). Enda gången jag sett den förut var under påbyggnadskursen i floristik 2013. Den gör verkligen skäl för sitt namn.
Gamla vägen österut. Svårt att tänka sig att bilar en gång i tiden kunde mötas här.
Linnea (Linnaea borealis).
En jättebladrosett av krustistel (Carduus crispus).
De fantastiska biltunnlarna i i Måbødalen.
Øvre Eidfjord.
Fiskeodling utanför Ålvik.
Utanför Ålvik gick vi in i en ädellövskog och hittade blad av vit skogslilja (Cephalanthera longifolia), en art jag såg för första gången i Schweiz för två år sedan. Där fanns också skuggbräken (Polystichum braunii), en släkting till taggbräken som jag också haft på önskelistan. Den fick följa med hem till växtpressen.
Väl hemma drabbades av sådan där resedepression, som jag brukar kalla det. Det sker efter riktigt bra resor där jag bara vill åka tillbaka. Vad ska jag göra hemma, liksom? Inte nog med att jag fick se norska, botaniska smultronställen, att ha varit där med folk som är så otroligt växtkunniga är guld värt. Eller ska man säga saffran värt, kanske?