Hur mycket jag än försöker lyckas jag alltid komma i för god tid. Det stor 19 på biljetten och jag chansade på att det var då förbandet skulle börja. Så, jag var vid Medis strax innan klockan slog hel, men då var det naturligtvis insläpp den tiden. Så jag fick stå i kö i snöblåsten i alla fall.
Försökte smälta in i min ensamhet vid scenen och upptäckte när förbandet tillslut började att jag lyckats hamna väldigt långt fram. Och jag som tänkte att jag skulle stått och kikat på behagligt avstånd lite längre bak. Aja, jag stod kvar.
De inledde med Exile från nya plattan och min kamp mot att vilja springa lång väg därifrån började. Jag har då aldrig mött en så intensiv blick i hela mitt liv som från sångaren Theo, hans klart röda högeröga gjorde inte situationen särskilt mycket bättre heller. Jag hoppas verkligen att han tränar boxning på fritiden, andra alternativ till sprickorna kring ögonbrynet vågar jag absolut inte gissa mig till. Men, jag stod ändå kvar.
De spelade Sunday och Cupid, vilka jag hade hoppats på, men höjdpunkten var nog ändå Illuminated. Då fick vi ta upp mobilerna och slå på lyset och vagga i takt med musiken. Lite mindre brandfarligt alternativ till tändare!
Sammanfattningsvis – en av de bästa och samtidigt med skrämmande konsertupplevelserna i mitt liv.
Theo Hutchcraft och Adam Anderson.
