För nästan ett år sedan bestämde vi att årets botaniska resa skulle gå till Dolomiterna, de italienska Alperna. Förvånansvärt nog var tåg billigare än flyg, så vi gjorde dit- och hemresan till en del av upplevelsen. Eller, Annelie gjorde, med sina makalösa bokningsegenskaper.
På eftermiddagen fredagen den 28 juni möttes vi upp på Köpenhamns hovedbangård och tog tåget till Annelies “farmoster” Elli i Vordingborg, på södra Jylland. Vilken krutkvinna! 85+ men sinnet passade liksom inte ihop med utseendet. Det blev en salig blandning av svenska, danska, norska, tyska och engelska när vi pratade. Efter en finmiddag med vin tog vi en kort tur längs stranden. Det var dock nog för att bestämma att nästa års botaniska semester ska tillbringas i Danmark. Till viss del påminde det om vad vi såg på Gotland 2016, med marviol (Cakile maritima), saltarv (Honckenya peploides) och sodaört (Salsola kali), till exempel. En helt ny bekantskap var välsk krassing (Lepidium draba), dess hjärtformade frukter var väldigt fina.
Nästa dag tog vi buss till Rødby, tåg till Hamburg, byte av tåg till München, och byte av tåg igen till Innsbruck. Detta var ungefär samtidigt som temperaturer på över 40 grader uppmättes i Frankrike, men det var inte lika varmt i Innsbruck. Det var dock så varmt att det inte fanns något annat alternativ än att sova med fönstret öppet. Vårt hotellrum låg vänt mot en ganska vältrafikerad gata, så det var bara att plugga in öronpropparna.
Innan vi fortsatte söderut mot Bolzano i Italien hann vi med en liten upptäcktsfärd i Innsbruck. Vi gick norrut för att ta oss till Alpenzoo, men det var lättare sagt än gjort. Skyltningen stämde inte och ibland fick vi ta långa omvägar eftersom vi inte var så sugna på att gå på den slingriga bilvägen. Det var dock inte tänkt att vi skulle gå in på djurparken, vi behövde bara ett mål att gå mot. Omvägarna bjöd på rödmire (Lysimachia arvensis), skogsstarr (Carex sylvatica), kåltistel (Cirsium oleraceum), esparsett (Onobrychis viciifolia), rosenkronill (Securigera varia), skogsklematis (Clematis vitalba), styvsyska (Stachys recta) och järnört (Verbena officinalis), bara för att nämna några spännande arter.
Det var så varmt. Jag minns särskilt på ett ställe på stigen uppe i barrskogen att det riktigt doftade bränt trä. Solkrämen jag smort in mig med var så fet att den hade kletat av sig på alla kläder och väskor, och frågan är om det nånsin kommer gå bort. I Bolzano var det ännu varmare. Till middag tog vi varsin pizza på en uteservering på Waltherplatz. När vi kom tillbaka till rummet vi hyrt upptäckte Annelie att i förvirringen över vad de egentligen ville ha betalt, så hade kyparen tagit 20 euro för mycket i dricks. Det fanns ingen AC på rummet, men en väldigt ljudlig golvfläkt. Jag har nog aldrig sovit så dåligt i hela mitt liv som den natten.
Skälet till att vi varit tvungna att boka en natt i Bolzano var att biluthyrningsfirman inte hade öppet på söndagar. Inte hette den som det stod i bokningspapperena heller, så Annelie fick fråga sig fram. Tillslut kom vi ner i garaget och hittade bilen. Snacka om att jag blev snopen. Jag trodde att vi bokat en mediumbil med fem dörrar, men den här var miniliten och hade till synes bara tre dörrar. När jag tittade in i bilen och över på Annelies sida såg jag dock att man kunde öppna där bak inifrån. Då hittade Annelie handtaget – i övre hörnet. Vem sätter ett bilhandtag där? Bilen visade sig dock vara en riktig liten pärla. Den tog oss med lätthet till de flesta ställena vi besökte under veckan. Ibland var det kanske lite kämpigt, men eftersom de flesta vägarna var nudelvägar, som vi kom att kalla dem, gick det ändå inte att köra så fort.
Vi hade bokat en egen lägenhet i Cortina d’Ampezzo, drygt 10 mil öster om Bolzano, varifrån vi skulle göra dagsturer. Enligt Google fanns tre olika vägar att köra, där den längsta var motorväg och därmed också gick snabbast. Men eftersom en viss person inte ville betala vägtullar, tog vi den sydligaste vägen som också skulle ta längst tid. Det var dock ett ganska bra val, för vi kom förbi en vacker sjö vid namn Lago di Carezza. Medan de flesta vände huvudet åt höger då de gick runt sjön och tittade på vattnet, tittade vi åt vänster och letade växter. Såklart. Där fanns till exempel skruvrams (Streptopus amplexifolius), kransrams (Polygonatum verticillatum), rapunkel (Phyteuma ovatum), prickbräcka (Saxifraga rotundifolia) och torta (Cicerbita alpina).
I Cortina fanns det en huvudgata där biltrafik var förbjuden, mest till för lyxturister som ville köpa dyra saker, och de två mataffärer som fanns var mer frustrerande till utbudet än bergenska matbutiker. Men vi överlevde. Cortina ligger på ca 1000 m högre höjd än Bolzano, och det var så svalt och skönt.
Vår första heldag i Dolomiterna tillbringades på Lagazuoi och Passo di Falzarego. Som alltid när man är på nya ställen är det mest att stanna och se på första dagen, sen dyker i huvudsak samma arter upp igen på de andra platserna man besöker. Nya vyer får man dock alltid. En sak jag fick inse här var att det är inget pinsamt i att ta linbanan upp på toppen. I Bergen är det såklart en helt annan sak, fjällen är inte lika höga och det går att gå upp utan att behöva ta en hel dag till att nå toppen.
Vid liften kunde man gå (läs: klättra) ner till en av alla de tunnlar som grävdes under första världskriget. Men, eftersom vi varken är särskilt historiskt intresserade eller hade rätt utrustning lät vi bli. Efter lunchen åkte vi ner igen och tog sikte på Lago di Limides. Fast off road.
På kvällarna lagade vi mat på den läskiga gasspisen med stekpannan med löst handtag, gick igenom floran (Kosmos Alpenflora) igen för att försöka identifiera sådant vi inte lyckats med i fält och planerade nästa dags resa.
På onsdagen åkte vi till Passo di Giau, på 2236 möh. Vägen dit var extremt krokig, och vi kunde först inte tro att det var Cortina vi såg rakt nedanför. Mitt i botaniseringen fick vi syn på ett gäng murmeldjur som tumlade runt och lekte. Vi hade sett skymten av ett dagen innan, men det här var underhållning i flera minuter.
Yr sa nästan varje dag att det skulle vara fint väder på förmiddagen och sedan regna på eftermiddagen, men detta blev den enda dag då det verkligen regnade. Lunchen fick vi äta i en liten grotta under Ra Gusela, men sen vågade vi inte vara kvar eftersom det åskade så mycket.
När vi körde tillbaka mot Cortina stannade vi där flera andra bilar redan stod parkerade för att se oss omkring. Vi kom in på vad som visade sig vara stig 437, men hann inte gå många meter eftersom det fanns så mycket fint att se.
Vi stannade på ett ställe till, i en hårnålskurva, för att försöka ta oss till en liten sjö. Den låg dock nedanför ett stup och var lika ful i färgen som Inn, så vi vände snart tillbaka och åkte hem och torkade kläderna. Vi fick i alla fall äntligen se brandlilja (Lilium bulbiferum) och ängssalvia (Salvia pratensis) ordentligt, vilka vi kört förbi på flera platser tidigare. Där fanns också bland annat grönvit nattviol (Platanthera chlorantha), sotakleja (Aquilegia atrata) och nästrot (Neottia nidus-avis).
Vid åttatiden på torsdagen anlände vi till Misurina, nordöst om Cortina. Solen lyste upp sjöröken och jag undrade om sothönorna också uppskattade den vackra morgonen. Första etappen för dagen var stigen upp mellan skidbackarna till Rifugio Col de Varda, öster om sjön. På vägen hittade vi kalkbräken (Gymnocarpium robertianum), som vi också sett på Gotland. Då missade jag att lukta på den, men denna gång stoppade jag ner näsan och jo, visst doftade den citrus.
Uppe vid rifugion stannade vi och fikade och bestämde vilken stig vi skulle gå härnäst för att komma ner till sjön igen. Det gick dock inte riktigt som vi tänkt, eftersom den vi valde visade sig vara en via ferrata, det vill säga att man behöver klätterutrustning för att säkert ta sig fram. Så det var bara att gå tillbaka igen och försöka på annat håll.
Upp på Lagazuoi hade det kommit fram en brittisk kvinna till oss, eftersom hon såg våra floror och vi hade näsorna i marken, och frågat vad det var för blomma hon fotat. Våra hakor åkte ner ganska långt när vi såg att det var en edelweiss, vilken var min tredje och sista art på önskelistan. Hennes sambo visade på deras karta var de sett den, så fredagens uppdrag var att återfinna den på samma ställe – Piz Boè. Vi skulle ta linbanan från Corvara in Badia, en stad som denna dag var helt proppad med cyklister på vägarna. Ursäkta mig, men hur tänker man när man cyklar i bredd på slingriga vägar med ganska mycket bilar?
I alla fall, linbanan upp till Piz Boè Alpine Lounge var den längsta vi tog under veckan, över 2,5 km. Från stationen började vi först gå på stig nummer 638, för att sedan svänga in på 636 där edelweissen skulle vara. Jodå, det blev jackpot.
På hemvägen stannade vi till strax innan Pocol och tittade till en äng helt proppad med ängsull (Eriophorum angustifolium) och några brudsporrar (Gymnadenia conopsea).
Nästa dag åkte vi tillbaka till stigen vi började på på onsdagen, men denna gång med målet Croda da Lago. För att komma dit var man tvungen att gå i uppförsbacken från helvetet. Vi hade velat gå runt berget, men utan stavar och med mina fötter som börjat göra ganska ont, gick vi till södra änden och sedan samma väg tillbaka. På olika platser stötte vi på ett irländskt par. Vid sjön sa de See you later!, men jag trodde väl inte så mycket på det. När vi kom tillbaka till parkeringsplatsen var det någon som visslade på oss. Tji fick jag, för där var de visst igen.
Sista heldagen i Cortina körde vi upp till Tre Cime, kanske en av de mest populära platserna bland turister, och gick den milslånga turen runt topparna.
På väg tillbaka stannade vi till vid Misurina igen och gick hela varvet runt sjön.
Så var det måndag igen och dags att börja åka tillbaka norrut. På väg till Bolzano stannade vi till vid Lago di Carezza igen. Tåget till Innsbruck gick strax efter lunch och när vi kom fram regnade det rätt rejält. Den svenska familj vi satt bredvid hade varit på solsemester nere i låglandet (åt Verona-hållet om jag inte minns fel) och hade inga som helst regnkläder med sig. Denna kväll gick vi söderut istället och en liten runda i skogen. Där var väldigt vackert. Efter en pizza på Vapiano köpte jag mig en stor kopp jasminte. Kanske en av de godaste kopparna te jag nånsin druckit.
På tisdagen var det igen tåg till München, byte av tåg till Hamburg, byte av tåg till Rødby och så buss därifrån till Vordingborg för att tillbringa en natt till hos Elli. Trots förseningar så hann vi med alla anslutningar. När vi kom fram till Vordingborg var det extremt mycket folk på den provisoriska busshållplatsen (de höll på att bygga om tågstationen), som antagligen skulle på fest i Næstved (eller Roskilde kanske?). Elli struntade i alla trafikregler och körde mot enkelriktat och kunde sen runda den långa bilkön vid trafiklyset.
Onsdag och sista dagen. Men innan vi tog tåget till Alvesta respektive Stockholm, så gick vi en tur i skogen samt tittade på de fantastiska sädesfälten. Vid en åkerkant hade de planterat pollinatörvänliga växter. Det var kul med alla blåklintvarianter – blå, vit, ljusrosa, mörkrosa…
Nej, det var ingen dålig resa. Förutom att jag blev mer botaniskt kunnig kändes det i hela kroppen hur mycket starkare jag blivit. Det var väl den där helvetesuppförsbacken till Croda da Lago som gjorde susen.