På äventyr med Annelie – Lappland del 2

Vi anlände alltså till Slagnäs camping, 5 mil väster om Arvidsjaur, på lördagskvällen och jag, Annelie och Susann fick dela på en stuga igen. Slog på TVn och hann precis se slutet på Star Trek: The Voyage Home. Jag hade ingen som helst telefonmottagning på campingen, men turligt nog fanns wifi. Vid sju var det dags för möte i bygdegården så att vi alla kunde hälsa på varandra. Från att ha varit åtta personer i Gällivare var vi nu över 20 deltagare och grupperna skulle inte roteras. Jag fick vara med Lars och Susann som följt med från Gällivare, samt en tjej som hette Frida.

Första dagen åkte vi till ett ställe som hette Hedberg och gick runt bland husen och upp på ett superbrant kalhygge. Det började med redan kända arter (för mig, alltså), men vad som var rätt skoj var att mitt i en skogsdunge stod ett jätteknippe med blodrot (Potentilla erecta). Och det var inga små exemplar heller. På kalhygget såg vi överraskande nog en orkidé (har för mig det var fläcknycklar) och jag hann se en huggorm slinka iväg. På vägen ner fick jag återse min älskade stagg (Nardus stricta). Sedan tog vi oss till en jättevacker plats vid Skellefteälven för att leta efter klådris. Vi fann visserligen ingen, men det var jätteroligt att hoppa på stenarna och att få se smalfräken (Equisetum variegatum) och blommande kung karls spira (Pedicularis sceptrum-carolinum). Och knagglestarr (Carex flava) i massor!

Till skillnad från i Gällivare, där det var ont om plats i våra stugor och herrarna skötte all bestämning av sådant man inte kunnat avgöra i fält, bestod kvällarna i Slagnäs av några timmars arbete av bestämning och pressning av dagens insamlingar. Där hade vi som sagt nämligen tillgång till bygdegården. Långa intressanta dagar blev det!

Lars hade i Gällivare dragit på sig en ordentlig förkylning, så på måndagen fick vi rutan som campingen låg i så att vi skulle slippa åka så långt. Vi började i Norra Slagnäs med lite kulturmark och en bit av älvstranden. Vid stranden fanns det mycket fint, rundsileshår (Drosera rotundifolia), lappvide (Salix lapponum), sköldmöja (Ranunculus pelatatus) och korallrot (Corallorhiza trifida), vill jag minnas. Så nej, det var ingen sandstrand, utan snarare myrmarksaktigt. Jag sprang också på ett gäng hästsvansar (Hippuris vulgaris), vilka jag inte sett sedan påbyggnadskursen i floristik för två år sedan. De är rätt tuffa, för de har bara en ståndare och en pistill i sin lilla reducerade blomma. Vi styrde sedan tillbaka till Slagnäs och badplatsen, där det fanns lite mer sand (men fortfarande sileshår också). Där fanns mer tätört än jag någonsin sett och Lars skarpa ögon hittade två små höstlåsbräken (Botrychium multifidum). Jag fick syn på den lilla stennarven (Sagina saginoides) när jag tröttnat på att sitta och käka lunch. Gud vad jag älskar allt smått. Därefter gick vi en bit på spåret vid den så kallade stationen (typ ett tåg i vardera riktning passerar där per dag). Vi hade tur och fick se inlandsbanan som passerade förbi just då. Där fanns massor av fjällnejlika (Viscaria alpina) och Frida berättade att den är förhållandevis okänslig för höga halter av koppar i marken och man har hittat stora mängder kopparmalm som senare kunnat brukas tack vare den. Innan vi avslutade längst söderut i rutan vid älven tog vi en liten tur på en myr där jag sprang på gul parasollmossa (Splachnum luteum), den var riktigt häftig.

På kvällen mådde Lars lite bättre, så på tisdagen åkte vi en lite längre bit norrut, till Gullön på Storavans södra strand. Det var en riktigt varm dag, men myggorna vägrade låta en klä av sig. På en tomt tillhörande ett rart gammalt par hittade vi ett tätt bestånd av ögonpyrola. Lars tog med ett ex och visade dem där de satt på verandan och talade om att de har ett hav av årets växt bakom knuten. Det tyckte de var roligt. Vi tog en sväng i en snårig skog längs en bäck där jag fick se kärrfibbla (Crepis paludosa) och på järnvägsspåret såg vi sedan mer fjällnejlika. Det där med att lära sig se skillnad på gullris, fjällskära och brudborste hade blivit lite lättare eftersom de nu drygt en vecka senare börjat utveckla blomställningar. Fann bredvid nejlikorna ett gullris som nääästan hade en helt utslagen korg. Vi åkte precis utanför byn och fick äntligen gå på en riktig sandstrand. Där låg massor av styvt braxengräs (Isoëtes lacustris) uppspolat och där växte en söt liten tuva gulkavle (Alopecurus aequalis). Satte stövlarna på prov och gick hela sträckan tillbaka till bilen i vattenbrynet. De höll. Men jag såg dem knappt för allt pollen i vattnet. Sista stoppet gjorde vi på en skogsbeklädd brant för att leta ormbunkar. Vi hittade dock inget mer nytt än ullvide för dagen, men vad som hittade oss däremot var ett gäng helt enorma bromsar. Stackars Susann blev biten gång på gång, men vi andra klarade oss.

På onsdagen skyfflade vi ändå runt lite i grupperna eftersom några hade åkt hem. Jag, Annelie, Lennart och en man som hette Roger (och hans fru som var med för dagen) åkte till en av de sydligaste rutorna i länet, längs älven, för att försöka hitta det där klådriset. Bland annat. Det var helt sanslöst mycket mygg, så för första gången åkte myggnätet fram.

Målet var alltså att ta sig till älven, men det visade sig vara svårare än beräknat eftersom kartorna var gamla och älven letts om sedan de ritades. En kort stund var vi till och med inne i Västerbottens län, men tack vare Rogers GPS kunde vi komma tillbaka till Norrbottens. Vi hittade i alla fall något vatten där det fanns ärtstarr (Carex oederi) i massor och den ovanliga myrstarren (Carex heleonastes). Testade höjden på stövlarna när vi korsade vattnet och Roger sprang före och ropade snart högt till oss på efterkälken. Jajamän, han hade hittat en liten klådrisbuske. När jag satt på huk och tittade på den fick jag plötsligt se att jag nästan satt mig på ett par strån av vitstarr. Det började bli dags för lunch, så vi körde en bit bort, ut ur rutan, till en rastplats vid älven. Dock hade det börjat ösregna så Annelie och jag valde att inmundiga våra matlådor (alltså innehållet i dem) inne i bilen. Som snart immade igen. Men de andra trotsade regnet och tog sina campingstolar och satte sig vid stranden. Efter lunch åkte vi tillbaka till rutan och följde ett litet biflöde. Sen, tillslut, hittade vi älven. Då hade klockan hunnit bli tre på eftermiddagen. Och där fanns klådris i mängder, vilket var jätteroligt, och en liten brunört. Hemma är det något vi har mycket av i gräsmattan, men här var den tydligen ovanlig. Sist åkte vi till en kulturmark och fick se höstlåsbräken igen. Åskan mullrade dovt långt bort och vi hittade ett par renhorn i lagom storlek jag plockade med mig. De ligger nu högst upp på hyllan hemma och om någon har någon idé om vad jag ska göra med dem så tar jag gärna emot förslag. Ljusstake eller klädhängare kanske?

Tittade ner i myggnätet och fick se en massa myggor på fel sida, men de var alla antingen döda eller avsvimmade på grund av den höga halten koldioxid jag producerat under dagen. Ja, det var faktiskt lite kvavt där under. Men vilken händelserik dag!

 

En annan Lars fick ta Lennarts plats i vår grupp på torsdagen. Vi åkte långt åt pepparn, norr om Arvidsjaur. Vi började längs ett par bäckar och hittade en hel del smått och fint. Det är många arter som i minnet flyter ihop de här två sista dagarna (kan inte fatta att det redan gått två månader), men där var definitivt norsknoppa (Gnaphalium norvegicum) och spädstarr (Carex disperma), som jag inte sett förut. På eftermiddagen skickades Annelie och jag uppför Tjourre för att försöka hitta lite fjällarter. Fy fasiken vilken terräng. Det höga blåbärsriset bjöd på ordentlig konditionsträning och toppen tycktes hela tiden klättra längre och längre bort i horisonten. Annelie var modigare och starkare och klättrade på de riktiga branterna, medan jag höll mig till den planare marken och letade ripbär. Ett tag började jag tro att hon trillat nerför stupet för jag varken såg eller hörde henne och hon svarade inte när jag ropade. Men så var som tur väl var inte fallet och utsikten där uppifrån var väldigt fin över Byskeälven. Om uppstigning är fysiskt jobbigt så är alltid nedstigning psykiskt jobbigt. Jag är livrädd för att trilla och spjärnar emot allt vad jag kan för att det inte ska gå för fort, vilket nu resulterade i skoskav på tårna. Egentligen ska man väl inte klättra i stövlar. Lyckades trots det sätta mig på rumpan ett par gånger, men det var ju i alla fall mjukt blåbärsris att landa i.

Sista dagen åkte vi till en närliggande ruta med ett helt fantastiskt landskap som gömde sig bakom granarna som kantade grusvägen. Som jag nämnde i förra inlägget var vattnet kristallklart här uppe, det är kanske det jag behöver för att överkomma min vattenrädsla. Det var dock ordentlig blockterräng längs bäckarna och jag trillade emellan flera gånger. När jag började bli riktigt irriterad på mig själv trillade jag i så långt att Annelie fick dra upp mig. Tänk er Ronja som fastnat hos rumpnissarna. Vi såg dvärglummer, klubbstarr (Carex buxbaumii), massor av tuvsäv (Trichophorum cespitosum) och snip (Trichophorum alpinum), ett helt gäng brudsporrar (Gymnadenia conopsea) och hybriden mellan rundsileshår och storsileshår. Vi körde förbi ett riktigt tätt bestånd av polarull men insåg strax att vi kommit utanför rutan. Jag hoppade dock ur bilen och tog ett par bilder. Tänkte att hoppas inte Roger kör iväg utan mig nu, och det roliga var att han faktiskt gjorde det. Men bara ett par meter. Sista stoppet gjorde vi vid en stor grusås där det låg en ståtlig ren och välkomnade oss. Vi gick ut på en väldigt blöt myr och plötsligt sa Lars att vi skulle vända oss om och tala om vad vi såg. Inget speciellt, sa vi. Sen bad han oss komma bort till honom och titta i motsol. Då såg vi, där var hur mycket vitstarr som helst. Vilket fantastiskt avslut på två helt underbara inventeringsveckor.

På kvällen tog Annelie och jag en promenad på spängerna längs älven vid campingen. Beträds på egen risk stod det, och vi kom underfund med att det var inte på grund av att det var halt, utan det gällde snarare att se upp för alla flugfiskare som kastade sina krokar hit och dit. Gick uppför en trappa men insåg att vi hamnat på en järnvägsbro och där vågade vi inte gå, så vi fick gå tillbaka samma väg som vi kom.

Ja vad ska jag mer säga? Jag har väl sagt tusen gånger redan att det hade varit två av de bästa veckorna i mitt liv. Fått träffa så otroligt botanikkunniga personer och vi lärde oss så mycket mer än bara arter. Att få vara ute i naturen där man normalt sett inte har någon anledning att gå, för vi har verkligen varit ute mitt i ingenting. Det bästa var dock videdjungeln första måndagen. Som att Norrland ville busa lite med en, men misslyckades totalt när man bara tyckte det var en spännande och rolig upplevelse.

På lördagsmorgonen fick vi skjuts in till Arvidsjaur. Där insåg vi dock att vi inte skulle ta samma buss, utan Annelie skulle söderut till Jörn och jag österut till Luleå och sedan med tåg vidare till Abisko för att läsa en kurs i fjällfloristik. Det råkade bara vara så att bussarna gick med fem minuters mellanrum och ingen av oss (eller i alla fall inte jag) hade kollat ordentligt på biljetten. På väg till Abisko passerade tåget Gällivare och jag tittade upp på Dundret och längtade tillbaka så mycket att det gjorde ont.