Dagen efter Gullfjellet tog vi bussen upp till Montana för att ta oss upp på Ulriken, över Vidden och bort till Fløyen, en runda på ca 16 km. Vi tyckte inte att vi gick särskilt långsamt, men nog gick (och sprang) typ alla förbi oss ändå. Men det fanns en utsikt att titta på och stenar på stigen att akta sig för, så vi fortsatte i vår egna, lagom, takt.
Mitt hus är det röda precis till vänster om de fyra, stora, vita.
Hagtornsrost (Gymnosporangium clavariiforme) på sin primära värd en (Juniperus communis).
Vassdalvatnet.
Den där antennen skulle vi gå förbi senare under dagen.
Langelivatnet.
Svartediket.
Jordal.
Tittar man noga ser man vägmarkeringarna. Där gick vi!
Antennen vid Ulriksbanen.
Vart tog vägen vägen?
Byfjorden.
Tindevatnet.
Fjällkåpa (Alchemilla alpina).
Framme vid Fløibanen!
Centrum.
Løvstakken.
Gråsparv.
Har ni mat?
Efter mycket debatterande med mig själv och mina fötter tog vi Fløibanen ner till Bryggen och därifrån bussen hem. Åtta timmar hade vi tagit på oss. Verkligen ingen rekordtid, men att njuta av naturen får ta den tid det tar. Den där turen ska jag också gå när lite mer grönska kommit upp.
Vi startade vid den röda linjen.